Det måste ju vara skittrist att möta Barcelona. Små, nätta och förbannat tekniska lättviktare som lyfter som fjärilar med bollen och alltid, alltid, alltid har två, tre, ibland fyra alternativa passningsvägar. Varje gång. I varje läge.
Men publiken trivs. 950 000 sägs ha hört av sig och velat köpa biljett.
Ibland kan festen vara nog i sig själv. Man behöver inte vinna för att man ska rulla ut från en glad, innerlig kick av att gå på fotboll. När Barcelona kommer på besök är det fest i Leverkusen. En skrattande grimas i industridimman.
Det är enkelt att bli lycklig av en tysk fotbollspublik.
Njutning är ett subjektivt nöje. Vissa älskar att se Barcelona spela fotboll. Alltid. Oavsett hur det går, vilka de möter, eller hur matcherna getaltar sig. Jag är inte en av dem. Njutning handlar om mer än att se ett mintgrönt (förbjud de där extratröjorna för all framtid) fotbollslag slå tusen passningar mellan sig på mittplan. Jag har högre krav än så. Det talas och skrivs så mycket om Messi, Iniesta och de andra, att jag inte nöjer mig med att Barcelona vinner bollinnehavet match efter match.
Bayern Leverkusen är ett mycket sämre fotbollslag än Barcelona. Vi vet det, de vet det. Men sämre lag kan slå ut bättre lag. Sätt er ner med en bekymmerlös fotbollsälskare från Basel och han kan joddla för dig om hur man skickar Manchester United ur Champions League.
Leverkusen gör också exakt vad man kan begära och kräva av dem. De krymper avståndet mellan försvar och mittfält så att bara några små glipar blir synliga och just nu är Barcelona inte i den kollektiva formen att de hittar just de där gliparna med sina instick och framspelningar. Problemet uppstår när tyskarna väl vinner boll. Då är de flesta så trötta av att ha jagat Barça-spelare, att den snabbt kommer tillbaka efter ett felpass. Där och då uppstår några sekunder av bristande ordning, och det är i en sådan sekund som Messi snabbt som ögat hittar Alexis Sanchez som ger Barcelona ledningen i slutet av första halvlek.
Tyskarna fortsätter ändå att upprätthålla taktiken efter bästa förmåga, och publiken, publiken (!) sjunger och hyllar sitt lag på ett sätt som gör att man blir varm i hjärtat dessa sista timmar av alla hjärtats dag.
I Leverkusen fastnar jag framför allt för fina försvarsspelaren Daniel Schwaab. Hans brytning framför Messi vid ställningen 0-0 höll högsta Maldini-klass.
Leverkusen kvitterar faktiskt, genom Kadlec. Just på det sättet som Guardiola varnat, med huvudet. Där är de starka, tyskarna. Men det räcker ju inte. Även utan boll är Messi ett geni och löper som en galning när Dani Alves spelar fram honom till avgörande 1-3.
En annan intressant grej är att Barcelona faktiskt är mänskliga i sitt försvarsspel. Och om de inte gör fler än ett, eller två mål, så kommer chanserna att dyka upp för motståndarna. Milan krigade till sig 2-2 borta mot Barcelona i höstas, genom att vara effektiva framför båda målen, bakåt och framåt.
Mot slutet, när Messi äntligen blir så där skimrande, halvreligiöst enastående bra och skär rakt in och chippar bollen i stolpen slår det mig att en del av min skeptiska inställning mot Barcelona i grunden handlar om ren och skär avundsjuka.
De är för bra helt enkelt. Jag vill se dem falla. Det är en smutsig tanke och jag biktar mig från den genom den här texten.
