När ska vi få mod att lämna den här cirkusen?

När ska vi inse att våra liv är upp och ner, att allt är fel. Vi arbetar elva månader för att vara lediga i en månad, vi vägrar acceptera vår ålder, vi avundas de unga, vi drömmer oss tillbaka, vi putsar våra skor, knyter vår slips, stryker våra skjortor, syr in våra kostymer och allt handlar egentligen om skräcken för döden, rädslan att det roligaste i våra liv, det ligger bakom oss.

Problemet med ekorrhjulet är att vi älskar det. Särskilt vi män. Vi är bara halvhjärtat lediga. När vi nu återvänder till våra viktiga luncher och våra överläggningar är det med stort lugn och glädje. Vi måste få ha det här hjulet, lite halm, en liten näbb vatten och så springer vi från morgon till kväll och allt vi uppnår förpassas in i glömska och det vi aldrig uppnår grämer oss. Samma sak, dag efter dag. Ett helt liv kan passera utan att vi märker det.

Håkan Hellström sjunger på en av sina senare låtar om att ljuga om att den bästa tiden inte har varit än. Thåström skriker: "Det är så mycket jag måste hinna med" på Beväpna dig med vingar och vad är Ulf Lundells samlade verk om inte nedslag i en tid som hela tiden flyr undan oss, rör sig bort ifrån oss.

Vad hände med oss? Vi som älskade varandra så mycket? Är vi kvar där än? Finns vi? Längtar vi efter varandra? Eller har vi glömt? Har åren förträngt alla minnen av de stigar vi gick på tillsammans, när vi satt under broarna och kysstes i smyg, när vi flätade våra liv och händer som öden och äventyr.

Jag överlevde trots rätt taskiga odds. För vad? För att bli en pajas i cirkusen av apor som tjattrar högst för att få en banan? Där är jag nu. Trots att min grund är skrivandet och poesin har jag hamnat så långt bort från den jag var att jag inte känner igen mig själv längre. Jag är buren hit. Jag har rört mig hit. Till denna välmående medelklass i denna välmående lilla gata med rosor ovanför porten och jag ville bli diktare och blev det också men priset jag fick betala är högt, och jag skyller inte på någon annan, det är inte någon annans fel, det är mitt.

Jag älskar smaken av mitt eget namn. Alla författare är, utan undantag, destruktiva, narcissister, romantiker och olidliga att leva tillsammans med.

Jag har därför bestämt mig, trots att hela min kropp, hela mitt jag skriker och spjärnar emot. Det börjar bli dags att avveckla cirkusen. Det är dags att sluta vara en apa på alla andras villkor. Glömskan kan bli första steget till pånyttfödelse. Jag måste plocka jaget ur mig. Jag minns vad en älskad vän brukade säga när jag var ute bland folk. "Du förändras och förvandlas. Du blir ditt namn, men tappar dig själv." Det är tjugo år sedan jag hörde det och jag slog bort det då, som högstämt trams. Men det är sant. Ska det vara på riktigt måste man ibland kliva ner från sig själv. Man måste säga nej. Man måste inse makten i att säga nej. Man måste våga röra sig bort från ljuset. Bara på det sättet kan man en dag bli hittad av det riktiga ljuset och i stället som nu löpa som en drogad katt efter allt som skiner, strålar och syns.

Jag kommer säkert misslyckas. Men mitt mål står helt klart framför mig. Jag måste tillbaka till driften, passionen och talangen som en gång satte mig ut på det här havet. Jag måste lämna den här cirkusen. Jag vet inte vart jag ska, vet inte vem jag kommer bli när jag hamnar där, men jag måste återerövra mig själv.

Bananerna kan de andra äta.

Slutligen vill jag tacka för alla fina London-tips som jag fick efter min gallsura krönika förra veckan.