Ett tag såg jag bara Jan Guillous fiskeväst.
Som i en mardröm från helvetet sprang jag in i herr Guillou överallt. Eller Mark Levengood. Någon av dem. På varje scen, i varje monter, varje timma, varje dag. Till sist insåg jag att mardrömmen bodde i mig.
Under femton år bodde jag tvåhundra meter från mässan. Jag såg på de tindrande damerna med sina namnskyltar med ett visst förbehåll. Deras förälskat röda rosenkinder var inte mina. Mest blandade jag ihop den vulgära avarten av Göteborg med Bokmässan. Jag blev hemmablind helt enkelt. Jag har alltid älskat den publika delen av författarskapet. Själva anledningen till att jag började skriva och uppträda var just för att vara en motståndskamp mot alla finkulturella, tysta, svåra, inavlade sammanhang.
Poesin skulle slå sig ut ur alla sammanhang och jag var en av dem som höll i yxan. Men på något sätt förvandlades Bokmässan till en kvasilitterär Go gubbe och goa gubbar var det allra sista jag och mina vänner ville bli förknippade med. Vi hade Broder Daniel i blodet. Revyer, ordvitsar och leende programledare i tv var nedersta kretsen i vårt helvete. Vi tyckte mässan stod för allt det. Antagligen hade det med att den stod och blommade mitt ibland oss. Vi blev hemmablinda. Vi hade detta sköna monster intill våra liv och kunde inte på riktigt uppskatta dess betydelse. Vi trodde att man var tvungen att förställa sig för att få tillträde.
Nu ser jag på Bokmässan på ett helt annat sätt. Nu representerar den mycket av det jag älskar med kultur och skrivande. Det är tillgängligt och brett. Det ryms mer än en tanke i skallen samtidigt.
Nu står vi på samma sida mot såväl slentrianmässig kulturell förflackning som finkulturell dynga sådan den frodas och trivs på landets större kultursidor. Människor som anser sig ha patent på vad kultur handlar om och som därför gör allt vad de kan för att hålla den skämda luften instängd några varv till. Människor som på största allvar menar att alla litterära verk måste silas genom ett förbannat genusperspektiv. Poeter som sålde för lite av sina egna böcker och därför själva vill ta hämnd på alla som lyckats bättre och döms till att skriva om andra som skriver, har allt för länge fått ta för stor plats.
För alla dessa kulturonanister måste mässan framstå som ett hån. För medan finkulturens företrädare minskar i betydelse så ökar litteraturens makt. Medan kritiker och andra distanserade förståsigpåare skingras för en mörk vind som ingen bryr sig om, skyndar människor till mässan och alla dess tusen möten med litteraturen. Det finns ett stort hopp i köerna som ringlar sig långa vid Korsvägen så här års varje år. Trots finkulturens försök att i ren leda ha ihjäl litteraturintresset, så lever det i yttersta välförmåga.
Jag älskar Bokmässan för att den vågar vara folklig utan att göra avkall på sin innerlighet. Allt ryms. Både Jan Guillou, Hollywoodfruar och Dan Andersson-sällskapet. Det är samma kvava luft för alla. Små förlag som stora förlag, stora författare som mindre författare. Bokmässan är synnerligen solidarisk.
Framförallt är mässan publikens mässa. Vi självupptagna kulturarbetare har våra stunder i rampljuset mest hela tiden men läsaren, läsarna, de som faktiskt betyder allt för oss, och utan vilka vi är stumma som grus, det är för dem som mässan finns. Det är kulturell demokrati när den är som vackrast. Därför sitter jag med glatt hjärta ombord på ett tåg mot min gamla hemstad redan i kväll för att få vara en del av spektaklet.
