Jag har soldater i blodet. De sjunger taktfasta sånger om sorg och undergång. Det går inte att fly deras fältslag. För att göra det, för att undkomma deras slag, hugg och explosioner, skulle jag vara tvungen att tappa mig på allt blod.
Det är därför så många, både unga och äldre, skär sig, karvar i handleder och överarmar. De bär en naiv förhoppning om att blöda sorgen ur kroppen. Vi är så många som gömmer gråten. Vi är hundratusentals som lär oss att ljuga fram ett leende, en ordnad värld, framför vår förfallna bakgård.
Vi ställer kulisser av småborgerlig perfektion framför de öde landen.
Vi skriver FRED med vår blick medan kriget rasar precis under ytan. Vi är rovdjur. Vi är en hjälpreda i sönderfallet.Vi skövlas.
Vi drömmer om vår ungdom. Vi förlorar oss i gamla brev. Vi lyssnar på samma musik som vi lyssnade på när vi var unga. Vi minns alla ljumma sommarnätter när vi satt längst bak på treans spårvagn på väg till Johan i Gamlestan och vi ser inte att allt vi drömt om ligger vid våra fötter, att det vi slogs för och krigade om, att allting av värde, är som vatten i våra händer. Vi lever som i väntan på det förflutna medan våra liv skjuter fart ifrån oss.
Vi går i terapi, enskilt och tillsammans. Vi sitter uppe sent och tänker tillbaka på några av alla de människor som följt oss genom livet (trots att vi inte sett dem på tjugo år) och vi kan inte begripa, det känns som en fysisk omöjlighet, att åren gått så snabbt, att vi är fyrtio snart, att vi levt hälften av våra liv, att vi börjar bli gamla, att inte ens vi lyckades lura tiden, vi som skrek så högt om att aldrig åldras...
Så vi tar bilen till gym och sitter på cyklar som står fastspikade i golvet, och när vi får en stunds frist från oss själva, i fyllan, i kåtheten, i träningen eller i gråten, kan vi ana den helt unga mannen eller kvinnan som var vi en gång, förr för länge sedan, och alldeles nyss, när Ian och Bert staplade backar, när vi låste in oss med instrument och droger, när fordringsägarnas brev singlade ner som pappersplan genom fönstret från det förbannade råtthålet på Folkungagatan vid Svingeln, när vårt hjärta inte lärt sig det svarta språket, när vi levde ett väldigt iskallt, ensamt och ovärdigt liv, som nu i efterhand, vid radhustrappan en magisk morgon, nere i källaren en sen kväll, ändå framstår som en oas från allt, en parkeringsficka mitt i tiden.
När jag ser tillbaka på mitt liv räknar jag ofta fel. Inte på ett eller två år, utan på tio. 1990 är tjugo år sedan. Är det verkligen sant? Det låter som ett dåligt skämt. Det kan inte vara sant.
Vi lever i ett land och i en tid som avskyr vemod och melankoli. All eftertanke är en defekt. Man kan inte ens bli sjukskriven för sorg, trots att redan de gamla romarna visste att man kunde bli sjuk av sorg. Men inte i Sverige 2010. Ibland blir vi sorgsna utan anledning. Vi vet inte vad vi ska skylla på. Är det alla tusen alternativa liv vi aldrig kommer leva som ringer i sin klocka? Är det döden? Är det livet?
Vi vet inte. Vi sitter bara uppe vid köksbordet sent på kvällen, stryker med handen över bordsskivan och gråter utan anledning. Men gråt behöver inte alltid någon anledning. Det räcker med tiden som går och ett öppet, solidariskt hjärta. Mer krävs inte för att vi ska bli besegrade. Medan allt vi drömde om sover sin trygghetssömn några meter ifrån oss. Medan dem vi blev trängs med dem vi var djupt här inne, på botten av våra hjärtan gråter vi som om det inte fanns något annat. Medan regnet långsamt drar förbi vårt hus, och lägger ett löfte om höst på träden, på löven, på allting.
