Jag är ingen värdig katolik. Precis som jag var en väldigt dålig anarkist. Jag
rör mig fritt. Jag lär mig hela tiden, försöker vara ödmjuk, lyssnande,
tolerant och tålmodig där jag tidigare var högljudd och fördömande. Jag är en
annan helt enkelt. Jag har lärt av mina steg, av att bli pappa, av att ha
arbetat som författare i över femton år.
Äger vi rätten till vår egen död? Katolikerna tror det inte. Självmördare
hamnar i helvetet. Jag köper inte det. Självmord är ju ett försök att ta sig ut
ur helvetet, bort, upp och ut.
Jag kände en tjej en gång, vi kan kalla henne Maria. Hon snackade alltid om
självmord. Men med ett leende. Hon ville vara med om sin egen begravning, hade
skrivit ett långt brev där hon regisserat allting. Jag sade det till henne en
gång; "Du kommer ju vara död. Du kommer missa allt det roliga, dina fienders
tårar, dina förbannade fienders ånger och panik. Du kommer missa allting."
Samma kväll hon hade bestämt sig för att dö gick hon ner till affären för att
köpa halstabletter. Hur hänger det ihop? En gång när vi drack och stod på
hennes balkong berättade hon att hon var rädd för allting, att balkongen skulle
rasa, för att gå hem sent på kvällen, och jag sade då; "Du vill ju dö. Varför
är du då rädd för de här sakerna?"
Hon visste inte och jag vet inte heller. Det är väl en väg ut ur allting när
det inte finns en väg. Det är ett hål i gränden. Det är ett grepp runt livet
från Spindelmannen när man står där som en idiot med ryggen mot väggen.
Hon lindade upp sitt bandage, strök sig varsamt med handen över skärsåren. Hon
skrattade torrt, skämtade om att hon var så misslyckad att hon inte ens kunde
ta livet av sig.
Sedan räknade hon stygnen. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio... Nio
stygn som håller ihop en människa. Nio stygn mot döden. Nio stygn som håller
floden av blod på rätt sida. Nio stygn som gjorde att hon satt där hon satt,
mitt emot mig på den där gudsförgätna krogen i en främmande stadsdel. Stygnen
såg nästan ut som bokstäver. Såret som en text.Man kunde läsa döden i hennes
handled.
Det finns regler för allt. Förordningar. Taggtråd. Vakter. Hundar.
Patrullerande idioter som ser till att man gör vad man blir tillsagd att göra.
Jag hatar det där. Mitt liv då? Vad är mitt liv värt? Man måste slå sig ut ur
alla sammanhang. Man måste skaffa sig egna villkor. Man måste erövra sitt liv
gång på gång. Varje dag.
Jag skaffade en rustning. Det var mitt försvar. Jag gick runt i den i trettio
år och skramlade som en byfåne på en maskerad. Nu har jag levt några år utanför
den där rustningen.
Jag sade till Maria att självmord delvis är en kärlekshandling, en
gerillarörelse, en solidaritetshandling. Jag ville inte fördöma hennes drömmar.
Först då såg hon på mig som hon gjorde förr, förvånat, uppriktigt med ett
ofrivilligt leende och hon sade att det var första gången någon talat med henne
utan att döma, utan att ilsket förkasta hennes längtan efter döden.
"Jag hoppas ni kan förlåta oss..." sjunger The Manic Street Preachers i första
sången efter gitarristens självmord.
I går stod jag vid fönstret med min son på axeln, vaggade och talade lugnt med
honom. Jag stod och såg ner på torget genom fönstret i vårt vardagsrum.
Då såg jag en kvinna som kom gående, lätt och ledigt, och när hon kom närmare
såg jag att det var Maria.
Jag öppnade och ropade hej men hon hann svänga runt krönet och försvinna igen.
