Marcus Birro: Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar,som ber dig om något

Publicerad
Uppdaterad
Jag kommer gående längs Klarabergsgatan, med Sergels torg i ryggen. Jag ska till tåget. Några få kvarter härifrån sprängde sig en man till döds. Hans sista och enda önskan var att några av oss skulle ha dött med honom.
Jag inser att jag kommer hinna slinka in en stund i Klara kyrka, sitta ner några minuter, vila med ansiktet i händerna, tända ett ljus för mina barn, för Jonna.
Vid trappan upp mot kyrkoplan ligger en rosa ryggsäck. Vid foten av trappan sitter en liten flicka i en rullstol helt själv. Hon är väldigt tunt klädd. Jag är i mina egna tankar, som man ju är. Jag är sen med nya boken, förkylningen vill inte ge med sig, kommer tåget vara i tid. Flickan är i åttaårsåldern, kanske nio.
Var är hennes föräldrar? Är hon här helt själv?

När jag ska
gå förbi henne ser hon bedjande på mig. Jag tvekar en sekund. Vill hon ha hjälp med något? Fryser hon?
Jag saktar ner stegen och hon frågar mig om jag kan hjälpa henne att få väskan, den rosa som ligger i trappan.
Runt statyn av Nils Ferlin står det några män, i löst organiserade klungor. De röker och ser på mig. De ser rätt härjade ut, någon säger något som låter som ryska, eller rumänska kanske.
Men flickan talar perfekt svenska.
Jag går tillbaka ner och hämtar väskan. Den är helt tom. Jag reflekterar över det helt kort, i en enda sekund. Det är ingenting i den. Jag ger den till flickan och säger med ett litet skratt:

- Här, bäst att
du tar den innan polisen tror att det är en bomb i den...
Då inser jag att jag är lurad.
Hon förstår inte vad jag säger, känner kanske igen ordet polis, och när hon dessutom plötsligt reser sig upp ur rullstolen (som i en scen ur en roman av Stephen King) och männen vid statyen börjar röra sig i vår riktning, skyndar jag vidare över grusgången, ner mot stationen.
Lärdomar? Lita aldrig på små flickor i rullstolar som ber dig om något. Särskilt inte om det står utländska män i träningsbyxor strax intill. En rätt dyrköpt och ärligt talat ganska vidrig lärdom.

Jag vill inte bli sådan här. Jag vill lita på folk. Jag vill tro gott om mina medmänniskor.
Det säger också en del om desperationen i vår tid när man kan bli utsatt för något sådant här mitt på dagen, mitt i Stockholm, i lunchrusningen.
Jag vet inte om jag längre vågar vara en godhjärtad, godtrogen naiv idiot. Jag har alltid älskat Sverige för att vi är lite löjligt naiva, lite godhjärtat småpackade. Men vad handlar det här om? Är det ett uppvaknande?
Nu? Jag kommer aldrig ge en spänn till en tiggare mer. Jag kommer se mig noga om innan jag hjälper någon som ber mig om hjälp. Jag kommer framför allt aldrig mer lita på små barn i rullstolar som ber mig plocka upp deras skolväska.

Jag kommer dessutom alldeles för enkelt avfärda alla härjade män från Östeuropa som kriminella. Det är inte misstron i sig själv som är skadlig. Det är inte fördomarna och inskränktheten som hotar oss. Det är när dessa far-hågor besannas som vi förminskas, som vi blir rädda på riktigt, som vi låter våra erfarenheter prägla oss. Med all rätt. Då är det precis som om vi inte längre vill visa världen vilka varmhjärtade idioter vi är som blir lurade av småbarn i rullstolar.
Vilka sorts ryggradslösa jävlar tvingar ett barn till något sådant?
Hur ska vi lyckas behålla tron på våra medmänniskor?

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag