Det här kommer jag få ångra att jag skrivit. Det handlar om VM i fotboll. Men rusa inte iväg med blicken nu!
Stanna med dina ögon här! Det här är mer en text för dig som inte bryr dig om fotboll, som inte kan förstå hur människor orkar bry sig om dessa pojkar och män i landslagströjor som rusar runt på en grön gräsmatta i 90 minuter. Jag önskar ibland att jag var mer som er. Att jag inte slet hjärtat ur kroppen med en sådan perverterad iver. Jag önskar att jag inte lade mitt välbefinnande, mitt existensberättigande, och stora delar av meningen med mitt liv, i fötterna (!) på det italienska landslaget.
Jag inser att det är rörande pinsamt. Det är dessutom en på alla sätt extremt dålig affär. Mitt känslokapital sjunker som en sten. Av allt jag sätter in av tid, passion, pengar (om ni inte visste vad en fotbollströja kostar, gissa nu så berättar jag senare i texten) och
kärlek får jag tillbaka en fingerborg.
Det är värdelöst. Jag står dessutom längst ner vid fotbollens pyramid. Jag är en idiotisk slav. Det är jag som betalar stjärnornas sinnessjuka löner och det är jag (tillsammans med din kille, din tjej, din bror, syster eller din pappa) som håller hela den här maktfullkomliga cirkusen under armarna. Jag är en idiot kort sagt. Jag älskar det dessutom. Av allt underbart som hänt mig står Italiens VM-guld 2006 ut som något av det bästa alla kategorier. Likadant med sorgerna.
Ibland tror jag på allvar att jag blev ett fyllo på grund av alla förbannade fotbollssorger jag genomlidit. Ni har säkert människor i er närhet som reagerar på samma sätt när det gäller Sverige. Vi är många som lider bättre vid förlust än vid firar vid seger. Vi har förlustens stämpel i våra pass och vi vårdar de där stämplarna som en tonåring skryter med sina sugmärken.
Vi är nördar helt enkelt.
Jag vill att ni andra ska förstå att vi inte kan styra vårt missbruk. Hjärnan är sällan påkopplad. Det hela är en ren känslomässig relation. Just under VM är det som om en liten larv kryper in i våra skallar om natten och sedan tvingar oss att vilja se Slovakien mot Nya Zeeland. Vi älskar det. Det är väldigt nära en fullbordad kärleksakt. Fotboll är till största delen sagor. I en enda match ryms allt det som betyder något i livet; kärlek, sorg, tillhörighet, hat, revansch och återkomster. Vi får chans på chans.
Många män har svårt att uttrycka allt det där i ord. Men de har inte svårt att uttrycka det på annat sätt. Fotbollen blir deras väg ut ur en förlamande manlighet.
Hur grabbig fotbollen än kan verka för er som står utanför, så är kärleken till laget, till färgerna, landet och klubben, egentligen en väg ut ur grabbigheten.
Vad är det då jag kommer ångra? Jo, jag har ett tips till alla er övergivna fruar, syskon
eller män, som blir sittande ensamma i hammocken under äppelträden i sommar, medan era älsklingar ser fotboll så att det blöder ur ögonen. Ta betalt av dem. Låt de köpa tvtid.
Det är ändå er gemensamma semestertid som går till spillo. Så att ni får några hundra
vid varje match är inte mer än rätt. Jonna får en slant för varje fördärvlig fotbollstimme
som jag sitter vid tv:n.
En original fotbollströja (och kopior är förbjudna på alla över sju år) kostar mellan 700–1 200 kronor. Det är, med Thåströms ord, ”värt varenda spänn”… Jag äger själv exakt elva
stycken italienska landslagströjor och handtvättar och stryker dem med en dåres varsamhet.
