Hej, älskade vän.
Tänkte jag skulle skicka dig ett brev. Du vet som i den där Thåströmlåten. Jag saknar dig så. Jag hade hoppats vi skulle få lite mer tid tillsammans.
Det är pinsamt vad dåliga vi är på att höra av oss till de vi älskar när vi blir äldre. Som om vårt eget liv är det enda som räknas.Ibland kunde man få känslan av att du inte brydde dig ett skit om människorna omkring dig men det var bara en fasad, för utan att göra något väsen av det, så lyssnade du, iakttog du, samlade du in. Du var alltid rak och ärlig. Möjligen förutom när det gällde ditt eget drickande.
Jag kommer ihåg en gång för några år sedan när du ringde upp en lördagsförmiddag och förklarade att du löst alkoholfrågan: "det är bara att bestämma sig Marcus, man bestämmer sig helt enkelt bara för att inte vara alkoholist." Och du fick det att låta som den mest självklara saken i hela världen.
En annan gång när du druckit hårt under lång tid ringde du och berättade att du sett cirkussällskap komma travandes utanför ditt fönster, i luften, på sjunde våningen, och att de bett dig följa med men att det inte var dags ännu. Den här gången var det dags. Den här gången skulle du med det där cirkussäll-skapet, och jag hoppas du trivs där med dem, den skäggiga damen, cirkusprinsessan och de andra.
Under de där tidiga åren i början av nittiotalet var du en kommandoräd helt på egen hand. Det var läskigt hur du kunde tända upp en krog eller ett ställe helt själv. Du var veken i jorden. Du var strömbrytaren för hela staden. Därför blev du hatad. Jag har tänkt mycket på det där sedan du dog. Varför du var så hatad? Var det för att du också var oändligt älskad? Av alla oss som fick välsignelsen att komma dig nära.
Jag saknar dig. Jag saknar dig och jag saknar tiden vi fick. Jag saknar de där åren också. Jag saknar Göteborg som det var då. Jag är en annan, lyckligare människa i dag men jag kan ändå sakna allt det där.
Jag saknar lättheten i dina steg, ditt skratt, din kalla glögg längst bak på spårvagnen, jag saknar din elakhet mot idioterna på krogarna, jag saknar våra springnotor, saknar våra strider mot idioterna överallt. Jag saknar allt det du fick mig att känna. Jag önskar att du fick leva lite till. Jag önskar att du inte var död. Jag önskar att du levde. Så jag fick krama dig och säga det här till dig.
Döden är ensamhet. Döden vill ha oss söndrade och splittrade. Döden vill ha oss halvpackade i små sunkiga lägenheter i förorten med persiennerna på trekvart. Döden hatar när vi tar kontakt med våra gamla vänner och minns vår ungdom med glädje eftersom han aldrig var i närheten av oss när vi var unga.
Hela världen och alla vi älskar är bara ett eller flera telefonsamtal ifrån oss men vi värjer oss, vi gjuter vår vardag i cement och går omkring med en osynlig tyngd i våra händer. Det är värdelöst. Det är så enkelt egentligen. Vi är stumma inför dem som betyder mest för oss. Vi håller käften när tungan vill brista ut i sång. Ursäkter är bara dödens följeslagare, linor som kastas runt oss.
Döden har tiotusen ursäkter till alla lägen i våra liv och vi kastar oss efter dem som glansiga, stinna råttor.
Nåja. Det är sent på jorden för mig också, för oss alla egentligen.
Jag älskar dig.
Hälsa änglarna så ses vi sedan. Kram. Marcus.
