Mobbarna hade förkrympta hjärtan men snabba ben. De jagade mig som ilskna hundar nerför Kaprisgatan, ner mot vägen, den grå bron som en död mans tunga som ledde över till parkeringshuset där knarkarna satt och rulltrapporna stod still. Jag brukade känna flåset ungefär där. Jag brukade precis hinna undan runt krönet av sten.
Jag gömde mig på biblioteket. Dit hittade de aldrig. Som vampyrer framför korset stod de villrådiga, fräsande framför dörren. De hatade böcker. De hatade böcker mer än de hatade mig. Så jag fick vara i fred. Jag sjönk ner i en av de runda stolarna eller på heltäckningsmattan och försvann in i en bok efter bok, värld efter värld.
Snobbism är en märklig grej. Det tycks finnas ett sorts bildningsförakt i det här landet. Arbetarklassen har bytt företrädare som Moa Martinsson, Ivar-Lo Johansson och Stig Dagerman mot dokusåpor, Travguiden och schlagermusik. Jag fick ofta höra att jag inte skulle tro att jag var någon bara för att jag älskade att läsa. Då har man missförstått allting. Man läser för att man inte tycker att man är någon. I litteraturen finner jag all den tröst jag behöver. Jag är aldrig ensam. Jag är aldrig på botten helt själv. Det är vad kulturen är för mig, en samlingsplats för oss förvirrade, ensamma, ledsna och halvtaskigt gnisslande fioler.
Jag är kräktrött på mänsklig självdegradering. Anden är en muskel. Den förtvinar om den inte hålls i träning. Den sänker sin egen ambitionsnivå. Till sist blir en schlagerlåt en intellektuell påfrestning. Att öppna en bok blir en olympisk gren.
Jag står med ett ben i varje värld. Jag skriver långsamma romaner om kärlek som några tusen läser och jag skriver texter om Zlatan som en miljon läser. Jag sänder "Karlavagnen" i P4 och skriver "Tankar för dagen" i P1. Jag läser både Marcel Proust och Knasen. För mig är det en styrka att våga och kunna vara en del av båda dessa världar.
Jag har dock insett att människor på båda sidorna av den här osynliga, värdelösa muren har stora bekymmer med att förhålla sig till det jag gör. Man behöver inte förhålla sig alls. Livet är för kort för att uppdelas i fin- och fulkultur. Jag älskar världen som den är, i all sin fulhet, i all sin skönhet.
När Ingmar Bergman gick bort ondgjorde sig några insuttna kulturskribenter på vänsterkanten över Bergmans taskigt folkliga förankring. Till och med "Fanny & Alexander" beskylldes för att vara en "borgerlig" film. Det visar på ett oerhört folkförakt. Som om folket inte skulle ha utbyte av de grundläggande, filosofiska tankarna runt livet, döden, konsten och kärleken som Bergman ger uttryck för i alla sina filmer, och kanske allra bäst och tydligast i just "Fanny & Alexander".
Livets mest grundläggande ämnen saknar klass, kön och etnicitet. De är enbart och djupt mänskliga. När kulturvärlden stänger sina fönster mot resten av världen begår den ett stort misstag. När resten av världen av någon sorts omvänd, folklig snobbism, stänger sitt fönster mot kulturvärlden, är det en lika stor skam.
Jag rör mig som en droppe ljus mellan vilka världar jag vill och det gör mig ingalunda unik eller särskilt märkvärdig, men det gör mig stolt och delaktig i livets alla delar.
Jag brukade stanna på biblioteket tills mobbarna gått hem. Jag gick trygg genom mörkret med mina böcker, alla ord, som vapen, tröst och kärlek under armen.
