Det talas överallt om barnens rätt till båda föräldrarna. Jag går mycket längre än så.
Jag anser att barnen har rätt att KRÄVA båda sina föräldrar. Och inte bara dem. De har rätt att kräva sin familj, sina gudfäder och mödrar, sin farmor och farfar, sina syskon.
De har rätten att kräva all kärlek av oss. Våra barn har rätten att dränera oss på varenda liten droppe kärlek vi har kvar bakom det här stängda skalet vi visar upp för varandra.
Vi sparar tid, kärlek och lust till meningslösheter, till bloggar, mode, yta, sprit, innebandy, och tafatta strider.
Det är unket. Det är neandertalare. Det är stenålder. Det är grus.
"Barn går försiktigt, som du gjorde förr" sjunger Lundell från en knastrig gammal vinyl.
Jag ser dokumentärer på tv om barn som far illa, som våldtas, mördas, stympas, kastas i brunnar och jag kan inte titta ens, det gör för ont, det går rakt in. Jag blir berörd. Men det ska man inte bli i den här förbannade blottartiden vi lever i. Man ska dölja sitt ansikte. Man ska skämmas över sin gråt. Man ska "tåla leken..." Vilken lek? Jag har aldrig varit med på att delta i någon lek överhuvudtaget. Jag vill inte spela andra spel. Jag accepterar inte att mitt människovärde pissas på, att folk tar sig friheter med mitt namn, mitt ansikte och min familj. Jag accepterar inte att de stampar av sitt förbannade sot på min dörrmatta. De kan fara åt helvete, alla dessa frihetspåvar och rättänkare som inte har ett liv värt att tala om bakom dataskärmen, utan tror världen är ett hånfullt och hatiskt hål i internetrymden dit de kan krypa och sprida sin träck.
Det är ett kallt krig de säljer. Jag vill inte ha. Jag vill bara vara närvarande hela tiden. Jag vill låsa in varenda förbannad pedofil som någonsin gått i ett par skor, kastrera honom åt helvete, och låsa in honom i en cell där han kan sitta för sin egen och allas andras skull. Jag drömmer om mord på nätterna. Jag drömmer om ett samhälle i totalt sönderfall.
Jag drömmer rysliga drömmar om hur nördarna gör revolution när alla vackra blomsterflickor och proggpojkar från Långgatorna och svartklubbarna bara fick högt hårfäste och skaffade carport.
När jag vaknar är det sant.
Jag ville inte det här. Jag ville någon annanstans.
När jag håller Milo i famnen inser jag vilka oundvikliga tragedier han i rasande fart färdas emot. Det finns ingenting jag kan göra. Det finns ingenting jag kan viska till honom. Det finns ingen bön som hjälper. Det finns ingen Gud god nog som kan skona den här vackra lilla människan från världens stelbenta och förbannade ondska. Någon eller något kommer träda in över den här tröskeln och sno det här gudomliga, bubblande salivindränkta leendet från hans vackra läppar. Det enda jag kan se till är att det inte händer under min vakt, och att det inte händer i natt.
Det enda jag kan göra är att släcka ner alla röda idiotiska lampor som står och blinkar överallt. Det enda jag kan göra är att vara en outsägligt kärleksfull far till mitt barn.
Det drar in ett lätt regn över hustaken. Jag sitter på ett hotell i Stockholm och skriver det här. Milo har somnat här bredvid. Hans svala ansikte är helt rent och fritt från allt det som plågar hans pappa, och alla hans nya medborgare omkring honom. Jag välkomnar regnet, öppnar fönstret och andas ett tag. "Barn ser i drömmar, det du inte ser... Barn är det enda som finns..." sjunger Lundell.
Det finns hopp där, precis där. Jag har inte växt upp. Egentligen vet jag ingenting om världens ondska. Jag menar faktiskt allvar när jag sjunger sånger för Milo om ett liv utan sorg.
