Milo Santino Totti Birro tillsammans med mamma och pappa. Foto: Privat
Milo Santino Totti Birro tillsammans med mamma och pappa. Foto: Privat

Marcus Birro: Händerna skakar när jag klipper navelsträngen

Publicerad
Uppdaterad
Vi kan katastroflarmets iskalla ljud utantill. En stor del av mitt hjärta är en ständigt pågående uttryckning. Jag vet inte vart jag ska. Det är mörkt. Men någonstans händer det någon något ont, och jag måste vara där. Jag måste rädda det som är lika dött som Adam. Jag försöker värna det som inte finns.

Varje morgon i tre års tid
vaknade jag med sammanbitna käkar. Jag låg i krig. Jag hade slagit upp ett militärgrönt tält över allting. Jag låg i krig med mig själv. Demoner som svarta uthängda lakan i vinden. Mitt liv som en sorts grov förolämpning mot mig själv. Det som höll mig uppe och det som höll mig undan det slutgiltiga mörkret? Kärleken till Jonna och drömmen om att som far en dag få hålla i ett varmt, nyfött och levande barn som skriker, pissar och skiter på sig, som är skrynkligt och oändligt vackert. Att sätta näsan precis där nacken börjar, få känna huden som kinesiskt papper runt blodet. Jag älskar de där nya ögonen, lätt druckna, ofokuserade. Som om de sett allt och inget.
Allting gott händer en människa om hon släpper taget om sig själv, om hon går in i en kyrka efter att ha blivit sviken av Gud, om hon plötsligt en dag, mot bättre vetande, tittar upp och möter de nyblivna föräldrarna på gatan och möter deras blick med ett leende. En sådan människa lär sig tålamod och ödmjukhet. Till en sådan människa ges en dag tillbaka en del av det som rycktes undan.
Jag minns Dante och hans trubbiga, vackra näsa. Hans stängda ögon, som fönsterluckor mot en annalkande storm. Jag minns hur han kallnade där i den där vagnen som bara en timme tidigare rullat varma, nyförlösta barn. Under fanns en flaska vigvatten. Dante kunde dö och vigas i samma minut. Det var en skräck de erbjöd.

Vi tvekade aldrig
. Inget mörker når kärleken ens till knäskålarna. Döden är en bifigur. Döden är halvpackad statist utan repliker. Vad ska vi med honom till? Döden vann. Men den dumme fan lämnade livet fritt, lämnade oceaner av frid och halsbrytande förälskelser helt öppna. Vi tog chansen. Vi stack i luckan. Vi snurrade upp varenda stelbent försvarare tusen våningar upp på läktaren.

När jag klipper navelsträngen
är det med dubbelfattning. Händerna skakar. Livet rämnar. Hela världen rör sig tålmodigt och brådskande ute i snöfallet men här inne, på samma sjukhus som jag en oktoberkväll 2006 slog sönder balkongen på, efter att ha hållit fram en handflata åt Dantes syster, håller jag mitt nyfödda, levande barn i händerna. Han luktar himmelsk hud.

Längtan efter barn är ett fundament för så många. Vi har inte varit ensamma i den här drömmen. Vi har haft tusentals läsare, så kallat vanliga människor, som alla tagit sig tid för att e-posta, ringa, höra av sig, komma fram, gratulera och som följt vår väg från död och sorg till i dag, när vi sitter i sjukhusets säng och håller vår son i försiktigt darrande, men ömma, händer.
Vi trotsade det stora mörkret. Något sådant gör man aldrig ensam. Stort tack till alla som följt vår resa. Det är också er resa. Det är samma stampade jordgolv för oss alla.
Nu ska jag tillbaka till sjukhuset och ta hand om min lilla familj. Det är inget märkvärdigt med oss. Vi är en familj bland alla andra. Men grejen är, att det inte finns något så banalt som "alla andra."

Katastroflarmet tystnar aldrig.
Det är en del av våra villkor. Särskilt som förvirrad, trött, ständigt orolig, överbeskyddande och präktigt nystolt farsa. Men minns alltid att när det där larmet tjuter, när din värld slås i bitar, när din sorg rör sig som världsdelar inuti dig, minns då att det kommer en dag då det där larmet slutar tjuta, och då är det du som kliver ut i en värld som står märkligt men fascinerande stolt, tolerant och fantastisk framför dig. Din värld! Och dina barns.
Milo Santino Totti Birro heter vår son.
Jag var en far utan barn.
Nu är jag en far med flera.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag