Vi ska få en dotter. Jag försöker få det klart för mig. Jag skriver det på ett papper hundra gånger i sträck. Jag skriver olika flicknamn på en servett som jag håller upp för spegeln medan jag läser namnen med inlevelse.
Jag läser på. Det är bara drygt ett år sedan Milo kom, men ändå känns babytiden som hundra år sedan. Som min ungdom.
Ingenstans och överallt är du. I mina tankar, i mitt hjärta, som en enda liten droppe ljus i ett stort mörker. Kanske kommer jag föra över det här vemodet till dig? Kanske kommer du bli en tyst, svår, sorgsen liten flicka med varsamma steg. Jag önskar egentligen ingenting sådant, jag önskar bara att du törs landa i vår familj som en räddningshelikopter. Jag vill inte drömma ditt liv åt dig, det kommer du göra så fint alldeles själv.
När jag drömmer om dig drömmer jag om ett gnistrande tomrum, en sorts upplyst hopp, en tro. Det är svårt att förklara. Som närvaro av någon som inte är där, som när en död släkting går igenom rummen. Födsel och död är mycket nära varandra. Jag tänker på Gud som en vän jag hade förr, som jag älskar väldigt mycket, men inte hinner träffa. Så jag ber istället.
När jag tänker på vår dotter ser jag en liten flicka av ljus som går genom en storm. Jag ser en värld jag känner igen och tycker om. Jag ser hur allt vasst, alla höga kanter, allt farligt, alla förbannade fiender med idioti och cynism i sina gevär, faller döda ner när du går förbi.
Jag visste inte vilken energi det kräver att vara pappa. Detta himmelska ansvar är det bästa som kommit med åren och kärleken, att få en hand i sin när asfalten plötsligt blir en trottoar, när en bil slirar upp bakifrån i regnet, raderar vemodet, utplånar döden i ett enda slag.
Det är som om våra futtiga små gräl, din pappas och mammas plötsliga vilsenhet, bara försvinner, lättar som rök mot den tidiga hösthimlen. Du, liksom din bror, förväntar sig ingenting annat än kärlek. Det är rättmätiga krav. Det spelar ingen roll vad de politiskt korrekta svansarna skriker efter oss. Familjen är helig.
Jag kanske är på väg att söndra mig ut ur alla sammanhang. Men du ska veta att du har all rätt i världen att alltid, i varje givet läge, förvänta dig total och kompromisslös kärlek. Din bror är fortfarande tillräckligt liten för att vara vilse i kärlekslandet. Honom ska du hålla dig väl med. Han kan fortfarande allting som jag, med åldern, håller på att glömma. Han kan vägen ut ur labyrinten.
Din pappa är en gammal narr, en författare med konstruerat vemod, en nykter gammal partisan i en värld som redan glömt hans krig. Men jag är din pappa. Jonna är din fantastiska mamma och så kommer det vara i all evighet, vad som än händer. Det kan vara tryggt att veta när livet ganska snart skummar upp en storm i dina små, nyfödda ögon.
Tisdag den 10 augusti ska du födas. Du har varit med oss hela tiden, längre än så. Du har varit vårt barn sedan vi såg plusset på stickan. Det kan ingen cynisk, iskall, läkarvetenskap ändra på.
Nu ska jag arbeta bort sorgen som plågar mig. Jag ska skura golven i huset, ordna skötbord och vagga, hämta dubbelvagn åt dig och din bror och köpa minsta storleken på blöjorna. Jag ska långsamt, tålmodigt och mycket effektivt, nästan drömskt och helhjärtat, utplåna mig själv i takt och tid med din ankomst. Jag ska ta emot dig med dessa händer, denna öppna famn. Det är vad jag har när jag somnar och när jag vaknar. Jag älskar dig så mycket att jag vet att det är sant.
