Det är ingen hemlighet att min relation med Göteborg varit en smula ansträngd genom åren.
Jag tror att alla människor med en gnutta fantasi kan föreställa sig hur mäktigt det kändes att tillsammans med enastående Johanna Koljonen få vända och vinna den där finalen i ”På spåret” i våras.
Minns ni vart sista resan gick? Göteborg så klart…
Vi låg under med massor av poäng och Apelgren och Benno i buren bredvid hade
redan börjat sjunga segersånger när den där sista resan startade. Vi sade till varandra att chansen till seger var borta, men att vi skulle avsluta värdigt och snyggt. I stället lyckades vi vinna allting, på andra utslagningsfrågan. Vilket år delade Eyvind Johnson och Harry Martinsson Nobelpriset i litteratur? 1972 svarar Apelgren/Benno.
1974 svarar vi och vinner.
Nu är det snart dags igen och vi ska vara med och försvara titeln. Vilket är både en stor skräck och en stor glädje. Vi har ju redan vunnit en gång. Ingen kan slå oss på fingrarna. Vi är regerande mästare!
Samtidigt är det naturligtvis omöjligt att vinna två år i rad. Men jag tror vi går in i tävlingen med ett förhållandevis avslappnat
leende i mungipan.
Jag har under det här året sett båda sidorna av vad en vinst i ”På spåret” betyder. Först och främst är det en hel del status att ha vunnit. Det är roligt att få visa att man inte bara är en missmodig, fradgastinn poetjävel, utan få visa att man faktiskt kan ett och annat. Det folkliga genomslaget har varit enormt. Folk har gratulerat till den där segern hela det här året.
Den andra sidan har varit avundsjuka och upprörda människor som med bestämdhet försökt splittra mig och Johanna som tävlande par, dels genom att ljuga och förtala, men också genom att försöka förringa den ena på den andres bekostnad. Jag kan berätta att ingen vinner ”På spåret” ensam. Personkemi och samspel är två nyckelord.
I år ser startfältet tuffare ut än på länge. Den sympatiska Adam Alsing är en farlig utmanare, liksom paret Strömstedt/Östergren som jag tror kan gå långt. Sist av alla till pressträffen kom den sympatiska höjdhopparen (och litteraturälskaren) Stefan Holm, som redan vunnit tävlingen två gånger. Tillsammans med underskattade Ebba von Sydow utgör de tävlingens stora favoriter. Dessutom kunde jag redan
efter finalen ana revanschens sånger i blodet hos Apelgren/Benno.
Det kommer att bli en fartfylld ”På spåret”-vinter, den saken är klar.
Jag och Johanna är ett udda par på alla sätt. Vi har en sak gemensamt. Passionen för det vi brinner för. Om det så är film, poesi, seriefigurer eller italienska fotbollsspelare.
Johanna är en nörd. Det säger hon själv med kärlek och bestämdhet. Jag avundas henne hennes mod i det hänseendet.
Jag är mer av en tidningsläsande och samhällsorienterad författartyp som försöker hänga med så gott jag kan i det som händer och det som sker.
När vi träffades på pressträffen för några veckor sedan var det som om vi inte
varit borta ifrån varandra, fast vi inte setts sedan vi vann finalen. Som syskon faller vi in i varandras tal.
Programmet börjar spelas in nästa helg och fram till dess ska jag lämpligt nog på turné genom Sverige (tillsammans med Wayne Hussey från The Mission) så jag hoppas att många tågstationer och städer fastnar på näthinnan.
