När man jagar en dröm är det lätt att bli fartblind. När sedan drömmen är nådd, när du faktiskt står på den där platsen i det rätta ljuset, och verkligheten lägger en perfekt skuren mall efter din dröm, när du är framme kort sagt, vart tar du vägen då?
När alla krig tagit slut, vad händer med soldaten? När kärleken slagit sig till ro, vad händer med romantikern? När vardagen segrar över allting, vart tar galenskapen vägen?
En del jag känner försvinner in i minnen. Inte ens fyllda fyrtio och redan med hjärtat överfullt av melankoli. Jag förstår dem. Jag klandrar dem inte heller.
I Sverige betraktas nostalgi som en sorts paria, en sjukdom. Men döden var aldrig nära oss när vi var unga. Det är nu, när vi närmar oss medelåldern, som han har oss i sikte. Det är vi som bjuder in honom.
Döden avskyr när vi förlorar oss i minnen. Döden avlägsnar sig (som en ond ängel) en sen eftermiddag när den första snön faller och vi tänker en stund på några av de människor som älskade oss förr, när vi var unga, och faktiskt drömde en del om det vi har nu.
Att hänga upp sina blöta raggsockor på elementet och lyssna på The Cure är bra för själen.
Att skrota runt hemma i långkalsonger och bära barn på axeln är medicin mot mörkret.
Drömmen ändras hela tiden. Man blir aldrig färdig med någonting. Man faller i samma fälla gång på gång.
En soldat är ingen utan sitt krig. Men är kriget verkligen nödvändigt? Och den där vardagen, är inte den i själva verket är trivsam plats, ett värmeljus i fönstret, ett enkelt men stolt hem, en familj, en klan, en rörelse tillsammans mot något bättre, en värdigare framtid, en sommaräng i slutet av den här vintern, en stig som bara den som gått vilse kan hitta.
Vår familj bor i ett gammalt hus från förra sekelskiftet. Det läcker in vinter ur springorna. Man får hasa fram i tofflor och morgonrock mitt på dagen. Milo springer sig varm medan hans lillasyster följer hans rörelser med tysta, vackra ögon.
Som två solrosor är hennes ögon. Hon vägrar vika sig för mörkret. Hennes skratt är som vilda fåglar. Hon är den modigaste människa jag känner, min dotter.
Jag börjar vänja mig vid min ålder. Det är som det är. Jag kommer inte runt tiden. Jag skrev dikter om det förflutna innan jag hade ett förflutet.
Jag var en väldigt patetisk ung man. Nu? En rätt patetisk medelålders man. Vad jag hoppas på? Att förbli patetisk och en morgon när jag sitter på en bänk nere vid vattnet upptäcka att jag blivit en patetisk äldre man.
Det naiva, det stärkande, det toleranta, det nedstämda, det sorgliga och det vankelmodigt melankoliska är sådant som stärker en människa. Resten får de grandiost elaka ägna sig åt.
Mitt i vardagen ryms magin. Det är bara att stanna upp, vila en stund i förvissningen om att du är sedd och älskad som den du är. Det är sådant där som de nyfrälsta brukar sjunga om med tindrande ögon. Men ju längre in i din dröm du strävar, desto mer ska du upptäcka att det faktiskt är sant.
Om du tycker Gud har avlägsnat sig, är det inte han som rört sig.
Skymningen faller som en hammare så här års. Det är inte lätt att leva i nuet. Det är svårt att hitta tjusningen i november. Det är som att sitta inlåst i ett mörkt rum, som om november saknade dagar och i stället bara flyter runt, som svart, tung tjära.
Men vi är i den här natten tillsammans. Våra villkor är samma för oss alla. Det är trösterikt att tänka sig november så.
