Ibland måste man väga livet.
Man tar det man har och sorterar det i två högar. I den ena högen hittar man tvång och missmod, svek, fiender, fiaskon, och sina egna futtiga småsintheter. I den andra lägger man sina barn, sin fru, allt man älskar i det här vansinnigt glashala livet. Sedan står man bredbent som Karl Alfred (i nytvättade kalsonger) och lyfter de båda högarna samtidigt. Jag lovar dig. Dina vinster kommer väga tyngst.
Man måste raka av sig allt hår, byta kläder, bryta vanor, städa lägenheten, börja träna, sluta supa, förlåta sina ovänner, tända ett ljus i kyrkan och be till Gud. Ibland måste man lämna över sitt liv, lägga det i någon annans händer. Ibland får man lämna sin fria vilja hemma, stänga dörren snabbt om sig. Ibland måste man göra allt det man inte vill.
Jag har klamrat mig fast vid mörkret som en knarkare. Jag har trivts där. Jag har letat upp varje förbannad elakhet, gjort den till min. Jag har älskat med döden. Det är värdelöst. Där blir inga barn gjorda. Det är bara elakt.
Att be för sig själv är fusk. Att be för sin familj är begripligt. Att be för den här världen är lite lätt svulstigt. Att be för sina fiender är den verkliga utmaningen. Men bara om man innerst inne menar det man ber om. Läpparnas bekännelse tycks annars vara legio överallt.
Jag stod en morgon och vägde mitt liv i mina händer. Jag är 37 år. Mitt i livet. Jag är vuxen på tusen sätt. Men ett litet barn på minst tiotusen.
Jag älskar fotbollströjor. Jag ser mig själv fortfarande som nitton år. Flera gånger i veckan tänker jag på 1992 och hur jag gick runt i Göteborg med mitt eget efternamn på skinnjackan och svettigt pannband. Jag tror fortfarande att jag är ung. Jag väntar på att livet ska kicka i gång utan att inse att jag lever mitt i det.
Jag simmar ut en bit när jag badar och vevar desperat med händerna så min familj på stranden ska se hur modig jag är. Jag blir lycklig av ballonger. Jag vill ha lingon till all mat. Jag älskar glass. Jag tycker om tuggummiautomater. Ibland känns det som om Milo och jag är lika gamla. Han är drygt ett halvår.
På andra sätt är jag vuxen. Jag ser äldre ut. Jag har upplevt framgång och bakslag. Jag har flera stora sorger som medaljer i prisskåpet. Jag har ett barn som går före allting annat. Jag har en vardag som liknar miljoner andras vardag i det här landet. Jag har ett yrke jag älskar och försöker bli så bra som möjligt i. Jag är fåfäng nog att träna på gym. Jag sitter i ångbastun efter passet som alla andra män i min ålder, lite bredbent, och vilar armarna på knäna medan jag har ansiktet i händerna.
Den största förändringen i mitt liv är ändå inte nykterheten, Jonna eller ens miraklet Milo Santino Totti. Det är ni. Medmänniskor som vill mig väl. Folk helt enkelt. Matkassebärare. Mammor och pappor.
Arbetslösa och utarbetade människor. Folk med för stora portföljer som drömmer sig bort i takt med de tickande trafikljusen vid övergångsstället. Du och jag som partisaner mot mörkret, meningslösheten och den stundande ålderdomen.
Ibland måste man applådera livet, också när det kommer smygande som ett monster ur en Stephen King-bok med benvita, läskiga händer ur mörkret. Ibland är livet en clown som heter Snåljåp. Då får man lägga mörkret åt sidan och älska sönder den jäveln.
