- Författare är inget riktigt yrke, sade min handläggare på Socialkontoret. Hennes tunga var som en råtta i ett rep. Hon hånlog mot mig från sin sida Berlinmuren, på andra sidan skrivbordet.
- Vem ska skriva böckerna då, undrade jag.
- Det gör halvtokiga människor på nätterna, svarade hon och tvingade in mig på en kurs där man fick lära sig att lyfta medicinbollar mot taket. Hon fick sparken sedan. Jag blev författare ändå, trots henne. Eller tack vare kanske.
Jag kan en hel del om att ha sin identitet i sitt yrke. Ibland är det rätt sorgligt att upptäcka att så mycket av mitt värde för mig själv ligger i böckerna, texterna eller dikterna jag skrivit. Det är lite sorgligt. Men väldigt vanligt.
Jag antar att det är samma sak för en golvläggare, en busschaufför, eller en industriarbetare. Stoltheten sitter i yrket.
Jag läste om en man som arbetat på samma verkstadsjobb under hela sitt liv, fyrtio år på samma golv, i samma fläckiga blåställ. Han var stolt som få. När han blev sjuk i cancer och bara hade dagar kvar att leva berättade han vad som gjort mest ont under den sista tiden, vad som verkligen kramat hans hjärta i ett syrligt grepp.
- Ingen av mina arbetskamrater har varit här och hälsat på, sade han.
Så mycket för den romantiska föreställningen om arbetarandan, om solidariteten på golven. Min syn på kollektivet som en solidarisk pakt, en gerillarörelse mot maktens cynism, mot profit och kapital, blir sig aldrig mer lik efter att ha läst om honom.
Han dog och hans vänner var inte där. Några av dem gick på begravningen, stod där och rökte i regnet, trampade ner fimpar i grusgången till kapellet. De borde skämmas och gjorde det kanske, som män av den gamla stammen gör, i tysthet, stilla, i fylla eller dröm.
Jag var i Rom för inte så länge sedan. Hela staden var avstängd. Bussarna gick omvägar eller inte alls. Arga studenter och lärare gick sida vid sida i ilska mot regeringen Berlusconis politik. Dagen efter var det dags igen, då var demonstrationerna organiserade av förbannade fackföreningar som fått nog, som samlat ihop sig. I Italien dundrar folket ut på gatorna och protesterar om de så ens bara hotar med att byta dasspapper. När var facket förbannat i Sverige senast?
Här är allt samförstånd. Här sitter facket i knäet på makten, har halva inne på arbetsgivaren. Trötta, uppgivna pampar bakom sina skrivbord med en liten vimpel längst fram. De enda striden jag sett facket ta de senaste åren var mot en stackars småföretagare, en kvinna, och hennes salladsbar i Göteborg.
Facket svek sjuksköterskorna. Nu sviker facket metallarbetarna. Kära arbetare. Ni blir grundlurade. Ni blir blåsta av en fackförening som anser att ni som tjänar minst ska vara dem som tar den största smällen när den ekonomiska krisen nu rullar in över Sverige som en dimma. Cheferna? Direktörerna? Glöm det. Det är ni som ska gå i täten.
Facket tycker att det är människorna med de små ekonomiska förutsättningarna som ska det största ansvaret. Hur kunde det gå så snett?
Ser ni inte vilket hån ni blir utsatta för? Det är obegripligt hur så många arbetare faktiskt ställer sig bakom fackets krav på lönesänkningar. Är jobbet som montör så heligt? Är jobbet vid varvet det viktigaste du har?Är det allt du någonsin drömt om att bli? Eller finns det en kropp under den där uniformen, finns det ett hjärta som slår i sin egen takt, som är allting annat också?
Är det så betydelsefullt för dig att du är villig att göra samma stenhårda arbete, fast för lägre lön?
Vilken skamlig ynkedom det här landet har blivit när arbetarna och deras egna representanter är så fega att de frivilligt går med på att klassa ner sitt eget arbete och sänka lönen medan herrarna med pengarna nickar i samförstånd bakom sina slipsar och garvar arslet av sig när ni inte ser.
