Nu i sommar åker jag runt och uppträder på en hel del festivaler vilket verkligen är skitkul, inte minst för att man är där samtidigt med en massa andra svenska artister.
Så gott som alla har tagit med sig ett koppel dansare. Inget fel på det, dansarna är säkert jätteduktiga, men dom tar liksom udden av stjärnan. Flickidolshysterin kommer lite av sig i och med allt dansande.
Visst, jag förstår, alla vill vi väl vara Madonna eller Justin men problemet är att plånboken inte riktigt räcker till så i stället för tjugo stycken jävligt synkade snubbar med strömlinjeformade kroppar står där två, eller kanske tre halvbra figurer och knäpper med fingrarna.
När extranumret kommer står klungan av flickor framme vid kravallstaketet och vrålar efter sin idol. Dom älskar honom och det enda dom vill är att han närmar sig så att dom kan få ta på honom.
Men tyvärr, det går inte för han har annat för sig. Han håller på och dansar.
Det här har slagit mig, flera gånger, under de senaste veckorna. Dom här nykläckta artisterna är riktigt bra. Dom sjunger bra, rör sig bra och ser bra ut. Stjärnstatus kallas det.
Men, detta till trots verkar hela gänget en smula osäkra, nästan lite rädda.
I samband med fotbolls-EM var jag och lyssnade på Ravelli som höll ett intressant föredrag om vägen till framgång. Han talade då bland annat om sk "passningsskugga" vilket innebär att man som spelare gömmer sig bakom någon annan för att slippa få bollen.
Inte för att man inte orkar utan för att man är lite rädd.
Popstjärnorna gömmer sig bakom sina dansare, helt i onödan. Dom behöver inte vara rädda. Dom är ju redan stjärnor och segern är redan vunnen bara dom visar sig på scenen.
Skit i dansarna.
I början av sommaren satt jag, precis som resten av Europa, och kollade fotboll. Jag är på intet sätt en rabiat fotbollsnörd men ett riktigt snyggt mål och den omedelbara glädjen som följer kan till och med få mig att darra på underläppen.
Jag halvligger där i soffan och ser ett av lagen bygga upp en jävligt snygg kontring. Allt går som planerat och jag reser mig från halvliggande till sittande. En kanonpassning från ytterbacken in framför mål och jag reser mig till stående i samma stund som forwarden lobbar in bollen i mål. YEEEEESSS! Fan vad snyggt.
Glädjen finner inga gränser nere på plan och inte i mitt vardagsrum heller. Tills målgesten kommer. Målgöraren rusar i en båge över planen och de andra spelarna jagar honom. Då sätter den jäveln upp pekfingret och liksom hyssjar.
De andra spelarna har kommit i fatt och sliter i honom för att gratulera men han har inte tid med några gratulationer för han håller som bäst på och hyssjar.
Då vräker dom omkull honom i gräset och kastar sig i en stor hög över honom.
Han har uppenbart svårt att hålla koll på alla armar och ben, ja utom just höger pekfinger då som fortfarande sitter som klistrar framför munnen på honom. Jag hatar honom och jag hatar alla som håller på med sina inövade och tattiga målgester.
Så snälla, alla fotbollsspelare. Målet var skitsnyggt, eller om det inte var snyggt så skitsamma, det var i alla fall mål. Allt ni behöver göra är att ta emot folkets jubel.
Skit i hyssjandet.
