Längtar efter mamma. Tioåriga Nabil kommer från Syrien och när Expressen möter honom åker han omkring på rullskridskor och tolkar från syriska till svenska. Han berättar att han bara vill ha sin mamma. Foto: Lisa Mattisson
Längtar efter mamma. Tioåriga Nabil kommer från Syrien och när Expressen möter honom åker han omkring på rullskridskor och tolkar från syriska till svenska. Han berättar att han bara vill ha sin mamma. Foto: Lisa Mattisson
Kibreab Tekle, Asone Desta och Salomon Gebhiawet är frusterade. De kan bara äta och sova. Alla har varit här i sex månader och de får inte ens lära sig svenska. Foto: Lisa Mattisson
Kibreab Tekle, Asone Desta och Salomon Gebhiawet är frusterade. De kan bara äta och sova. Alla har varit här i sex månader och de får inte ens lära sig svenska. Foto: Lisa Mattisson
Ehab Johssif Ammed tycker att Sverige är ett bra land. Han har varit här i sex månader och väntar på en första intervju med Migrationsverket. Han vill arbeta, han kan köra buss och taxi och är massör. Men han har inga pengar och kan inte ens ta sig till Stockholm. Han går i sandaler utan strumpor och har inga andra kläder. Foto: Lisa Mattisson
Ehab Johssif Ammed tycker att Sverige är ett bra land. Han har varit här i sex månader och väntar på en första intervju med Migrationsverket. Han vill arbeta, han kan köra buss och taxi och är massör. Men han har inga pengar och kan inte ens ta sig till Stockholm. Han går i sandaler utan strumpor och har inga andra kläder. Foto: Lisa Mattisson
Nekas bo nära sina barn. Stas Tambi är från Syrien och frånskild. Han har två av sina barn i Sverige i Oskarshamn. Han har bett om att asylboende nära barnen men fått nej. Foto: Lisa Mattisson
Nekas bo nära sina barn. Stas Tambi är från Syrien och frånskild. Han har två av sina barn i Sverige i Oskarshamn. Han har bett om att asylboende nära barnen men fått nej. Foto: Lisa Mattisson
Abdolrahman Burghli är civilingenjör han är frustrerad över att han inte får arbeta. "Jag vill inte ha pengar, jag vill betala skatt och arbeta och bidra till samhället. Jag vill inte gå här längre." Foto: Lisa Mattisson
Abdolrahman Burghli är civilingenjör han är frustrerad över att han inte får arbeta. "Jag vill inte ha pengar, jag vill betala skatt och arbeta och bidra till samhället. Jag vill inte gå här längre." Foto: Lisa Mattisson
Lotta Gröning

Sverige öppnar sitt hjärta – men stänger det genast igen

Publicerad

FAGERSTA. Sverige är det land i EU som tar emot flest asylsökande. Många av oss är stolta över det. När människor drabbas av brutalt våld och krig måste de få en fristad.

Men bakom den generösa fasaden, där vi öppnar våra hjärtan och erbjuder en trygg tillvaro, finns en annan verklighet. En verklighet där drömmen om det fantastiska Sverige faller i bitar och människor förlorar sin värdighet och känslan av att vara människa.

På många av Migrationsverkets korttidsboenden för asylsökanden finns ångesten, maktlösheten, frustrationen. Men framför allt finns frågor. Varför måste vi sitta här, varför får vi inte arbeta eller lära oss svenska, varför tar det minst ett halvår för första intervjun med Migrationsverkets handläggare, varför har ni lagar och regler som inte är mänskliga? Varför sitter vi här?

Jag kom till asylboendet Norrgården i Fagersta. En av de första vi mötte var tioåriga Nabil från Syrien. Han åkte omkring på rullskridskor och tolkade åt oss från syriska till svenska. Nabil berättade att han tillsammans med sin pappa bott på Norrgården i ett år och två månader. Trivs du här då frågade jag.

- Jadå, svarade han, men det enda jag vill ha är min mamma. Jag längtar efter mamma.

Nabils pappa berättade att pojken vaknar varje natt och skriker efter sin mamma och att han flera gånger har pratat med Migrationsverkets handläggare och bett om hjälp. Pojken mår inte bra, säger han.

Nabils pappa är apotekare från Syrien, hans fru som kvar i landet är också apotekare. Han berättar att de hade ett bra liv, två bilar, ett fint hus och gott om pengar. Men kriget tvingade dem att fly.

- Jag är så förundrad, säger Nabils pappa, över de lagar och regler ni har. De är inte mänskliga.

Han poängterar att vi borde ha tänkt efter före innan vi släpper in så många människor.

- Vi måste ju få en dräglig tillvaro också här. Det enda vi kan göra på detta asylboende är att äta och sova. De vill vi inte, vi vill arbeta. Ni journalister fortsätter han, ni kommer hit ofta och pratar med oss, men ingenting händer, vi är bara ett arbetsmaterial som ni river av. Vi är med andra ord ingenting.

Jag är övertygad om att om kriget skulle upphöra skulle varenda syrier åka hem direkt.

Människor flockas omkring oss. De berättar om sin situation. Inga pengar, inget arbete och inga kläder. De har inte råd att gå till doktorn och kvinna kommer fram med sitt sjuka barn som hon inte har råd att köpa den specialkost barnet behöver för att må bra. "Hjälp oss", säger hon. När vi står där omgiven av ett tjugotal asylsökande som alla berättar sin historia och beskriver sin frustration kommer en man in med en ung pojke.

- Finns det någon ansvarig här?, frågar han. Jag hittade denna pojke på centralen, han hade fått en biljett till Fagersta och besked om att någon skulle hämta upp honom när han kom. Nu har han stått där i två timmar så jag tog med honom hit.

Men det fanns inte någon ansvarig. Sverige har öppnat sitt hjärta, men stängde det genast. Vi behandlar de asylsökande ungefär som krigsfångar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag