Många har fått det bättre i Sverige. Inkomsterna har ökat i alla inkomstskikt sedan 1995, men de som har jobb och som tjänar mest har också fått de största förbättringarna. De övre inkomstskikten har fått en levnadsökning med 60 procent. Medan den tiondel som har det absolut svårast har ökat sina inkomster med 27 procent sedan 1995.
Redan i början av 40-talet varnade Alva Myrdal Tage Erlander för problemen i socialförsäkringssystemen. Hon skrev: "vi har fått så mycket byråkrati och regler så att de människor som försäkringarna är till för hamnar i kläm". Tage Erlander tog ingen notis om Alva Myrdals funderingar.
I takt med folkhemsbygget utvecklades trygghetsförsäkringarna. Allt löstes med pengar. Barnbidrag, sjukersättning, arbetslöshetsersättning, socialbidrag och bostadsbidrag - allt byggdes ut. Reglerna var lika för alla i denna centralistiska välfärdsstat. Utbyggnaden på statligt reglerade områden använde sig av fordismens principer, det vill säga organisera effektivitet på statens villkor. Att människor är olika togs ingen notis om. Fordismens grundprincip handlade om att maximera nyttan och skapa så lika lokala enheter som möjligt. Just den principen gjorde det enkelt och politiskt ofarligt att lägga ner lokala försäkringskassor och skapa en jättestor central myndighet. Nyttan för chefens strategi maximerades och"kunderna" fick anpassa sig till administrationens regelsystem. Människan förstatligades.
Men de människor som inte bara är arbetslösa utan också sjukskrivna passar inte in i strukturen. De blir kunder med sammansatta problem och särskilt svåra att hantera.
Ännu svårare blir det när folk är arbetslösa och inte klarar sin egen försörjning utan blir "biståndsberoende", som socialstyrelsen kallar de människor som lever på trygghetssystemen. Sjukförsäkringen fungerar perfekt, bara du inte är sjuk! Men är du beroende av försäkringssystemen är utsikterna för framtiden inte så goda.
Socialstyrelsen har kommit fram till att barn i familjer som lever på bidrag riskerar en ogynnsam utveckling. Det gäller särskilt barn i familjer som länge varit beroende av trygghetssystemen, och barn till psykiskt sjuka föräldrar. Socialstyrelsen hävdar att detta är en markör för stora sociala problem, för låg utbildningsnivå, för missbruk och tonårsgraviditeter.
I rapporten understryker socialstyrelsen att det inte bara handlar om att ha dåligt med pengar eftersom hushåll med låga inkomster inte alls har samma riskfaktor.
Vi kan notera att en tredjedel av de fattiga vuxna har utländsk bakgrund. Barnfattigdomen är givetvis också högre i dessa grupper. I de hårt segregerade områdena i storstäderna ökar fattigdomen markant.
På utanförskapets lista kan vi också lägga till de tonåringar som placerats i institutionsvård som löper stor risk för kriminalitet, missbruk, psykiska sjukdomar och en för tidig död.
Med andra ord; Välfärdssamhället som inte är!
