Det statliga kravet på en likvärdig skola för alla oavsett var man bor i landet har vilat tungt över skolväsendet i många år.
Det finns dock ett problem, politikerna är inte eniga om vad likvärdigheten innebär, om det är valfrihet och rätten att själv välja sin utbildning eller om det är att ge alla elever lika chans att utvecklas och nå sina mål.
När skolan kommunaliserades och skolpengen infördes blev det ännu rörigare. Staten lyckades inte alls med att styra trots sin byråkratiska överbyggnad som i detalj skulle fastställa utbildningens innehåll och metod för hur den skulle genomföras.
Vissa kommuner kämpade för att bygga Sveriges bästa skola, medan andra inte alls prioriterade skolan. Dessutom tillkom friskolorna.
Vissa kommuner, såsom Mullsjö till exempel, ville 2007 lägga ut hela skolverksamheten på entreprenad med argumentet att det både skulle bli bättre och billigare.
Hur kommunalrådet tänkte har jag fortfarande inte förstått. Men en sak är säker. På 1960-talet hade Sverige en av världens bästa skolor och sedan dess har det bara gått utför.
Det kanske är för brutalt att kalla den svenska skolan för en katastrof. Det finns trots allt många bra skolor och fantastiska lärare. Men jag kan konstatera att både Skolverket och Skolinspektionen slog fast 2010 att den svenska skolan inte nådde sina mål och att den absolut inte uppfyllde kravet på likvärdighet.
Skolinspektionen, som reser land och rike kring och besöker skolorna, ger en dyster bild av verkligheten. Endast åtta av tio elever lämnar skolan med fullvärdiga betyg.
Men inte nog med det, fler än var tionde elev är inte behörig till en gymnasieutbildning och endast varannan elev som börjar på gymnasiet avslutar sin utbildning.
Sveriges dåliga skola är politikernas fel! De har gjort partipolitiken till en dygd och använt skolan som slagpåse. Nya regeringar har alltid inneburit ny policy och avståndstagande från den förra förda politiken.
I kläm kom skolan, barnen och lärarna. Politikerna har sett till att lärarna förlorat sin status och stolthet och förvandlades till "trivselvaktmästare".
De satte inte eleverna i första hand trots att mantrat för alla partier under flera år nu har varit just utbildning och budskapet till de unga; utan utbildning ingen framtid. Grälet fortsätter.
Det finns inget viktigare än skolan, utan avgångsbetyg i nian blir livet hårt för många.
Därför uppmanar jag nu samtliga politiker, skärp er! Utan en fungerande skola har Sverige ingen framtid. Samla er och åstadkom en långsiktig överenskommelse över blockgränserna för skolans bästa. Det är bråttom!
