Det är svårt att få socialbidrag. Skälet är enkelt: Kommunerna vill inte ha folk som är "biståndsberoende", det kostar samhället för mycket pengar.
Kanske är det därför riksnormen på 3 680 kronor i månaden är så lågt satt. Enligt socialtjänstlagen ska du kunna överleva på det. Pengarna ska räcka till mat, kläder, försäkringar, hygien, telefon, tv-avgifter, fritid och andra förbrukningsvaror.
För att få pengarna måste du ge upp all din integritet och vara beredd på att bli granskad i allt du säger och gör. Du får heller inte äga någonting, och du måste sälja allt av värde innan du får hjälp av socialen. Vissa socialkontor gör dessutom hembesök för att se att du inte lurat dem.

Har du andra räkningar, till exempel studielån, får du räkna med att de skickas till kronofogden.
Detta innebär att socialbidraget sätter dig i en skuldfälla. Du kan ingenting göra för att förbättra din ekonomiska situation. Försöker du sälja saker på nätet dras dessa inkomster alltid bort från riksnormen. Varje månad måste du redovisa dina kvitton så att du inte har överstigit den levnadsnivå som socialen bestämt för just dig.
Du är med andra ord en människa fast i systemen, en handläggare bestämmer vad du får, och inte får, göra.
Men trots den förnedrande behandlingen ökar stadigt antalet människor som tar emot socialbidrag. Det är kristider och många kommuner befarar en fördubbling av socialbidraget, utslaget över hela landet räknar Sveriges kommuner och landsting med att utbetalningarna ökar med 17 procent.
Många varslas och människor som kastas mellan sjukförsäkring och a-kassa och slutligen hamnar utanför systemen, blir hänvisade till socialen.

Det är fiffigt, eftersom staten blir av med kostnaderna och kan vältra över dem på kommunerna. Bara i mars betalade kommunerna ut mer än 800 miljoner kronor mer än de räknat med i budget.

Jag pratade med Göran i Västerås. Han är svårt sjuk, har haft både hjärtinfarkt och stroke och hade inte råd att betala elen. Nu var den avstängd, det var svart i huset och i frysboxen kalasade maskarna på all mat som blivit förstörd. Vita, tjocka äckliga maskar. Göran fick ingen hjälp av socialen. De vill inte ens göra ett hembesök för att se hur familjen hade det. Han ägde sitt hus och socialen brydde sig inte. Göran fick försöka börja jobba, trots sina sjukdomar, för att få pengar till elen.
Det gick inte så bra, försöket slutade i sjukhussängen. "Jag är ingen", sa han till mig. "Kan du fatta hur vi har det?"

Jag tror att många har svårt att förstå hur människor lever i Sverige
i dag. Vi vill inte se fattigdomen. Ofta slår vi den ifrån oss med att konstatera att ingen svälter.Vi nöjer oss med det.
För alla de som lever på - eller under - riksnormen finns ingen välfärd, ingen trygghet och ingen värdighet som människa. Det finns bara ett läge som gör att du trots allt håller näsan ovanför vattenytan. I de familjer som har barn, är det där de får börja sina liv: Med näsan vid vattenytan.