Först åkte de tåg precis som alliansen en gång gjorde när de skulle bekräfta sin enighet.
Sedan gör de utspel i Almedalen och bostadspolitiken med inriktning på fastighetsskatten. Gissa vilka som gjorde det inför förra valrörelsen?
Det här börjar likna Följa John och det klunkas i buskarna i Almedalen om att det är slut med sossarna.
Carl Bildt sa när Berlinmuren föll att nu är kommunismens dagar räknade och Socialdemokraterna står på tur. Han menade att partiet hade spelat ut sin roll.
Då blev jag förbannad.
Nu är jag mer orolig - men jag tror att det finns hopp. Vänstern i hela Europa har kris. I Sverige har socialdemokraterna förlorat sin maktställning. Arbetarrörelsens organisationer har problem. Facket tappar mark och SSU är numera bara en liten sekt. Det är lite småjobbigt. Mona Sahlin kämpar hårt i uppförsbacke och dessutom i ett parti där alla inte ställer sig bakom henne. Hon har med andra ord en otacksam uppgift.

Det är viktigt att komma ihåg att socialdemokratins kris inte är Monas fel. Partiets högervridning började med Ingvar Carlsson och fullföljdes av Göran Persson och genom alla tider har det varit gräl om just högervridning. Hjalmar Branting kallades för borgarbracka. Toppstyrningen och gräddfiler för de höga förtroendevalda har alltid funnits. Till och med på Per-Albins tid. Han fick ett fritidshus för att han arbetade så hårt.
Skillnaden mellan då och i dag är politiken och framför allt tron på framtiden. Kampen för demokratin och folkhemsideologin hade en unik förmåga att samla människor. Det fanns en politik för alla och socialdemokratin lyckades få de flesta utom några få direktörer att känna sig som en del av arbetarklassen.
Förr gav Socialdemokraterna människor en identitet. Nu är det annorlunda. Socialdemokratin låtsas att folkhemmet finns kvar - men partitoppens verklighetsbild stämmer inte med folkets. I stället gapar människor förvånat när de ser hur tryggheten monteras ner och klyftorna ökar.
Socialdemokraterna pratar inte så mycket om klyftorna. Demokratin som en gång var portalparagrafen för arbetarrörelsen - att alla skulle kunna påverka samhället - har numera omvandlats till tesen "partiledningen vet bäst". Allt detta är inte heller Monas fel utan det handlar om hur makten förvandlar en folkrörelse.

Socialdemokratin måste helt enkelt börja om från början. Partiet måste komma ihåg vem de representerar. De måste visa att politiken spelar roll - att den kan vara en motkraft till marknaden och att höga sossar inte bara sitter still i den nyliberala båten.
Som folkrörelse måste de ge människor en tro på framtiden.