315 barn ringer till Bris varje dag och ber om hjälp. Det är rekord! Det är barn som av olika anledningar far illa och mår dåligt som ropar på hjälp, barn som får stryk hemma, barn som blir sexuellt utnyttjade, barn som vill dö, därför att de redan förlorat tron på livet.
Det värsta är kanske att det är barn som vi ser varje dag, men som ändå är osynliga. De bär på en hemlighet eller en ångest, en verklighet som vi vuxna många gånger inte vill se.
Verkligheten överträffar de vackra orden om vikten av att följa FNs barnkonvention och om att politikerna tar dessa barns rättigheter och behov på allvar.
Först kom ännu en larmrapport från Statens Institutions Styrelse, den myndighet som ansvar för de omhändertagna barnen.
Vi har fått rapporter om kränkningar, tonåringar som isoleras och låses in flera år i rad. Socialstyrelsen har också i många år slagit larm om tendensen i Sverige när det gäller myndigheters kränkande behandling av barn. Nu kommer alltså larmrapporter också från Bris.

Politikerna säger sig vara så medvetna om problemen. Snacka går ju. Många av oss vuxna som faktiskt också har ett ansvar väljer att titta bort och inte lägga sig i hur andra har det.
För nog har vi väl nästan alla ett barn i vår närhet som vi vet inte mår så bra? Själv tänker jag på Ronja som efter första terminen i sjuan bestämde sig för att stanna hemma och aldrig mer gå till skolan. Läraren ringde henne några gånger och sedan blev det inget mer.
Jag tänker också på Karin, hon är fem år. Hennes missbrukande föräldrar har delad vårdnad. De slåss när de lämnar över barnet. Hon brukar säga att min pappa har suttit i fängelse. Karin mår inte bra. Men det är okej för ansvariga på socialkontoret. Det är inte okej för mig, men törs jag lägga mig i?