Det finns personer i Sverige som är satta på undantag. De har inte samma rätt som oss andra. Ofta är det funktionshindrade människor som är beroende av personlig assistans för att ha en dräglig vardag.
Visst finns det kommuner som är fantastiska med sina medborgare, men tyvärr finns också motsatsen, kommuner som förtrycker och fullkomligt struntar i människor som är i behov av stöd.
En fråga som genast infinner sig är om kommunpolitikerna är dumma, men så enkelt är det inte. De är snarare besatta av att spara pengar och det är lättast att göra det på personer som betyder minst, både när det gäller valresultatet och rent opinionsmässigt.
De funktionshindrade är rent krasst för få, de kan inte påverka valen och har svårt att få genomslag för sina protester. För att slippa ansvar kan politiker dra frågan i långbänk och vänta på socialstyrelsens rekommendationer för ett "behovsbedömningsinstrument".
I Expressen kartlade vi för ett halvår sedan de kommuner som var värst när det gällde funktionshindrade.
Vi berättade om Maximos Olsson i Burlöv, om Ida Najjar i Upplands Väsby och om David Bergqvist från Piteå, bara för att nämna några. Alla hade det gemensamt att de kämpade för ett värdigt vardagsliv och förutsättningen var hjälp av personliga assistenter. Alla hade dessutom stöd i sina krav från läkare och anhöriga som vittnade om deras behov.
På David Bergqvist, som förlorat sin kontaktperson på sitt gruppboende som gjorde att han fick komma ut i naturen en gång i veckan, sparar Piteå en 1000-lapp i månaden. Det är en besparing som knappast stärker några finanser.
Kommunerna har tillsammans med försäkringskassan och staten ett delat ansvar för den personliga assistansen. Den ska täcka grundläggande behov, som att äta och klä på och klä av sig. Men uppenbarligen inte att leva - som att en sommardag få vara ute och lyssna på fåglarna, eller slippa gå till dagis för att man blivit sjuk.
FN beskriver i sin konvention personlig assistans som en rättighet, men de räknade nog aldrig med kortsiktiga svenska politiker som hittar kryphål i lagen, överklagar och skapar jobb för byråkrater för att slippa ta ansvar.
Det finns inget annat ord än skamligt för dessa kommuners beteende. Jag skäms för att vi trampar på dem som har det sämst. Inte en av de kommuner som var västingar förra gången vi granskade dem har lyssnat på kritiken eller ropen på hjälp.
Frågan som måste ställas till de som fortsätter trampar på de funktionshindrade är, vad är en människa värd?
Vad ska hon tjäna, vilken position ska hon ha för att inte ses som en belastning?
