Laila Freivalds som då var utrikesminister konstaterade efter beskedet om att Isaak släppts att regimen förstått att hålla en svensk medborgare fängslad var oacceptabelt för Sverige. Jag minns hur diplomaten i Etiopien Bengt Sparre berättade i radio om den tysta diplomatin och varför den nu hade lyckats.
På den tredje dagen greps Dawit Isaak igen och sedan dess har ingen i praktiken någon kontakt med honom.

Efter gripandet gjorde Eritreas informationsminister Ali Abdu Ahmed löje av de svenska uttalandena. Det var för övrigt samme minister som berättade för världen att eritreaner böjer knä endast vid två tillfällen, när de ber och när de skjuter. Det symboliserar bilden av det eritreanska folket som regimen vill ge, ett folk som aldrig ger sig. I 30 år slogs de mot Etiopien och 70 000 människor dog. Regimen ser på Sverige som kolonialister som inte tog ställning för Eritrea i kriget.
Varför skulle de släppa en eritreansk medborgare bara för att vi kräver det?

I september har det gått nio år sedan Dawit Isaak greps. I alla dessa år har både regeringen och förra socialdemokratiska regeringen idkat tyst diplomati för att få Dawit Isaak fri. Den tysta diplomatin är så oerhört tyst och så verkningslös. Eritrea har inget ansikte att rädda, ingenting att vinna på att släppa Dawit Isaak. Carl Bildt säger att Dawit Isaak är en prioriterad fråga. Han borde åka till Eritrea och prata med dem. Han borde påverka EU att åtminstone hota med sanktioner. Den tysta diplomatin behöver kompletteras med högljudda påtryckningar.