Barn som bär sina föräldrars bördor syns nästan aldrig.
De är osynliga ungar, barn som de flesta av oss aldrig tänker på. Inte ens politikerna. De lägger upp riktlinjer för sjuka och arbetslösa, för människor med särskilda behov och bestämmer vad de har att leva på.
Politiker bestämmer också att pappa ska flytta till annan ort långt borta därför att han inte har något jobb hemma.
De bestämmer att mamma, som vrider sig i plågor och ligger och gråter på dagarna, är arbetsför och ska ut och söka jobb. Hon ska stå till arbetsmarknadens förfogande som det så vackert heter. Framför allt bestämmer politikerna vad familjen ska leva på - vad de har råd med.
Barnen är förstås med på familjens utförsresa, de får uppleva hur föräldrarnas självkänsla försvinner. Den där starka känslan av att vara värdelös, en belastning för samhället.
Vad gör barn som är medvetna om problemen, men samtidigt inser att de inte kan göra så mycket åt dem? De flesta blir starka - ett stöd för sina föräldrar, de söker lösningar och försöker se positivt på framtiden.
Isak som är 17 vill bli psykiatriker och säger att i hans klass dricker kompisarna cappuccino för 30 kronor koppen på Coffee House. Det har han aldrig råd med; i bästa fall får han gå till KFUM och få en kopp kaffe för två kronor.
Tro nu inte att Isak klagar, det gör han inte. Han accepterar sin situation, men analyserar skillnaderna. Hans maktlöshet ligger inte i en kopp kaffe, den ligger i det förtryck som staten utsätter vissa människor för.
Den förstatligade människan, hon som inte har ett jobb och inte kan försörja sig själv.
Politiker pratar gärna om vikten av att motarbeta barns utsatthet. De lyfter gärna fram FN:s barnkonvention som regler att rätta sig efter, men vet de ens vad som står där?

Bland annat står det att alla åtgärder som rör barn, "vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet."
Fina ord, som uppenbarligen inte gäller barn till utförsäkrade.
Uselt, politiker!