Politik är roligt, valrörelsen likaså, men valbudgeten är snudd på förnedrande. Nu ska vi väljare köpas, vi ska räkna ut vilket parti som ger oss mest i plånboken och rösta därefter. Anders Borg har tömt statens kassa. Han har redan utlovat miljarder i reformer och allianspartierna har fått var sin pott att fördela för att locka sina kärnväljare. Men finansministern har ändå en trumf i fickan, nämligen att ekonomin går bättre än väntat.
För de rödgröna däremot är budgetsamarbetet betydligt svårare. Det gnisslar i förhandlingarna nu när väljarna äntligen ska få besked på en rad viktiga områden, inte minst när det gäller skatterna. Vänsteralliansen är minst lika generös med reformer och vallöften som regeringen, vad vi däremot inte vet är hur mycket skatten kommer att höjas och för vilka. Miljöpartiet, som nu är stärkt av sina framgångar i opinionen, är inte att leka med. Deras miljöskatter är kraftiga, nästan chockartade och de vill nu ha genomslag för sin politik i förhandlingarna.

Styrkan i alliansens ekonomiska politik är trots allt Anders Borg själv. Han har lotsat Sverige genom världskrisen på ett bra sätt. Men som väljare bör vi tänka efter noga om vi vill ha en högerregering i fyra år till. Det är oroande att Anders Borg och alliansen är för en svensk anslutning till euron, och märk väl inte av ekonomiska skäl, utan enbart av ideologiska.
Utan en självständig krona hade Anders Borg haft en betydligt sämre ekonomisk sits för statens finanser.
KD och Göran Hägglund har ständiga utspel. I dag kom även förslaget om en särskild sorgepeng till föräldrar som förlorar ett barn. Även om tanken är god blir förslaget förskräckligt. Det är uppenbart att denna reform är framräknad av byråkrater som inte har kommit i närmare kontakt med döden. Tio dagar ledigt när du förlorat ett barn, det är patetiskt. Och på den elfte dagen kan försäkringskassan tvinga dig till arbete oavsett hur du mår.

Också centern och Maud Olofsson har fått extra krydda att kasta in valrörelsen efternågra tunga politiska motgångar. Frågan är om bönderna godtar satsningen på jordbruket som kompensation för Stureplanscenterns allt starkare ställning inom partiet.
Min gissning är att många centerpartister på landsbygden längtar tillbaka till tiden då partiet samarbetade med S.