Debatten om las är mest ideologiskt flum.
Las är en börda för företagen, säger Maud Olofsson. Den hämmar tillväxt och utveckling. Magnus Andersson, ordförande i centerns ungdomsförbund, har hävdat att "las är lika bra för företagen som Mona Sahlin är för Sverige".
Vad nu det betyder?
Det är en urusel liknelse eftersom den inte säger någonting alls. Men liknelsen är symtomatisk för debatten om las.
De som kritiserar las har en poäng - men de kritiserar på helt fel grunder.
Det är snicksnack att las hämmar företagen. Det är hur enkelt som helst att kringgå lagen. Facket ställer oftast villigt upp. Facket kan till exempel förhandla bort turordningsreglerna om färre får sparken.
Turordningskretsar kan dessutom på arbetsplatser definieras väldigt snävt. Byter du bransch eller arbetsgivare är din upparbetade trygghet inte värd vatten. Tar ett nytt företag över det företag där du jobbat i tjugo år kan du sägas upp för att anställas på nytt och då börjar du om från noll på trygghetsskalan.
Jag har haft många samtal från gråtande människor som just har hamnat i sådan situation. Ofta har de tillråga på allt varit statligt anställda i branscher som privatiserats.
Dessutom sätter många arbetsgivare i system att kringgå las genom att anställda folk flexibelt i tidsbegränsade kontrakt. De får högst jobba i elva månader innan de "utlasas".
Är det detta som kallas trygghet?
Ja, uppenbarligen, om vi ska tro socialdemokratin som gör allt för att behålla las.
Jag är alltså för en lag om anställningstrygghet. Men den måste moderniseras. Jag skulle önska att socialdemokratin tog människors trygghet på större allvar. Branscher dör, nya utvecklas, livstidsjobben är snart ett minne blott och ersätts med mångsyssleri och korta anställningar.
Vad är vänsterns idéer när det gäller tryggheten för Rune på verkstadsgolvet och för Sara i callcenterbranschen? Finns det några nya tankar? Eller är det viktigast att behålla den arbetsrätt som lagstiftades i en svunnen tid då industrin gav människor livstidsanställningar?
Jag väntar på den nya vänstern, den som inte bara slår vakt om allt som uppnåtts utan funderar över hur människor i arbetslivet ska få en trygghet också på dagens och morgondagens arbetsmarknad. Det kanske är så att tryggheten på arbetsmarknaden inte längre kan knytas till en anställning.
Maud Olofsson och Centerpartiet har tagit på sig rollen att dödförklara las. Det är otacksamt och det går inte så värst bra. Det blir så när målet är att slå socialdemokratin och facket i huvudet i stället för att analysera sakläget och komma med konstruktiva förslag.
Maud Olofsson blir ett traditionellt högerspöke som arbetarrörelsen inte bryr sig om. Det skriande behovet som människor har av trygghet på arbetsmarknaden försvinner i den partipolitiska trätan. Det är trots allt viktigare för många politiker att upprätthålla en maktposition än att börja fundera över vilka människor som de faktiskt representerar och vilka behov de har.
