Det märks att Sven-Erik Alhem tycker om att stå på en scen. Oavsett om det handlar om en slutplädering, ett valtal för folkpartiet eller en intervju.
Efter en timme undrar han om han pratar för mycket, eftersom jag knappt hinner ställa några frågor.
Något i hans sätt att tala för tankarna till ”På spåret”-domaren Björn Hellberg – med långa, lärda utläggningar och ett lite ålderdomligt sätt att uttrycka sig. Nu återstår att se om språket bär även i bokform.
Sveriges medialt mest exponerade åklagare har precis skrivit klart ”Advokaten & Fru Justitia”, där advokaten Marie Sonesson är berättelsens centrum. Sven-Erik Alhem vill varken kalla sitt förstlingsverk deckare eller thriller, utan ”rättsroman”.
– Det har varit ett maratonlopp i kubik, säger han. Nu får vi se hur det går. Skulle den sälja i två exemplar blir det inte fler böcker. Skulle den sälja i fler exemplar får man ta det under övervägande, inte sant?
Dyker du själv upp i handlingen?
– Jag är med i boken. (konstpaus) Eller kanske inte.
Överåklagaren skiner upp, påtagligt nöjd med det kryptiska svaret.
– Alltså, det här svävar ju mellan fiktion och verklighet. Jag har hela mitt liv präglats av kravet på objektivitet och sanning. Som författare har jag plötsligt släppts fri, det är som att bli utsläppt på ett grönbete. Där finns inga stängsel, utan jag kan säga vad jag vill.

Sven-Erik Alhem tillträdde

sin första åklagartjänst i januari 1969. Då fanns inte den typ av organiserad brottslighet vi ser i dag och svenska åklagare utsattes inte för attentatförsök i sina hem.
Sven-Erik Alhem säger att han är ”väldigt rädd för hur det här ska sluta”, men vill inte gå in närmare på vilka hot som riktats mot honom personligen.
– Jag har valt att aldrig tala om mig själv, säger han – men ger sedan ändå ett exempel eftersom ”det gått ett antal år”.
– Jag hade en man som förföljde mig. Han påstod att han var överåklagare och att jag var vice överåklagare. Han ville ha min tjänstebil och mitt rum. Första gången han ringde trodde jag att han skämtade, men sedan blev det en väldigt efterhängsen grej. Det var ett sjukligt beteende. Hans sambo ringde mig och sa att det var allvar, för han satt hemma och ältade detta. Det var obehagligt.
En del jägare är också väldigt arga på dig, på grund av ditt engagemang för vargen. Vad säger de till dig?
– Det finns en person som ringer till mig dagligen och ställer frågan till mig: ”När ska du sluta med ditt vargtrams? Har du inte fått nog nu?” Han säger onda saker till mig, men det stör mig inte ett dugg. Jag brukar svara: ”Är det du igen? Du vet vad jag tycker och jag vet vad du tycker. Det finns väl ingen anledning till att vi håller på och snackar. Tack ska du ha.” Jag älskar vargen. Den är ett så vackert djur, som blivit så illa behandlat.
Även din fru är åklagare. Hur mycket juridiksnack blir det er emellan?
– I början var det ju så. Men jag minns en gång när hon hade jour i hemmet och jag la mig i när hon pratade i telefon. När hon hade lagt på sa hon: ”Sköt du dina mål så sköter jag mina.” Sedan dess har jag hållit tyst.
Hur kom det sig att du valde åklagaryrket från början? Du kunde väl ha tjänat betydligt mer som försvarsadvokat?
– Absolut! Men man ska också veta att det finns många fattigråttor inom advokatkåren. Man läser ofta om framgångsadvokaterna, men alla får inte sådana ekonomiska förmåner som Leif Silbersky, Peter Althin eller Claes Borgström. I mitt fall fanns det vissa återhållande faktorer. Det ena var att man som advokat skulle ta betalt, även om man misslyckades. Det andra var att man skulle bjuda på cigaretter. Man skulle alltid bjuda på cigaretter när man träffade sina klienter och så rökte de som tusan.
Är du en renlevnadsman?
– Inte på något sätt. Jag äter godis. Jag äter Ahlgrens bilar, alldeles för många. Jag är kanelbulleälskare, där har jag också en svaghet. Jag har svårt att sätta gränser. Om jag är ute och kör bil kan jag gå in och köpa en påse med kanelbullar, kanske 20 stycken, och lägga dem på sätet intill mig. Sedan äter jag upp bulle efter bulle. Efteråt ångrar jag mig, men då är det för sent.
Ska det vara någon särskild sorts kanelbullar?
– Inte Pågens påsar med små bullar. De är för söta, äckliga. Däremot har Statoil på vissa ställen en kanelsnäcka som kallas Texasbullen, den är fantastiskt god. Även släta bullar tycker jag om. Och semlor kan jag äta flera stycken.
Ändå verkar du inte lägga på dig.
– Nä, men jag mår inte bra av det. Jag har varit hos en sån där kostvägledare som sa att jag skulle köpa torkad frukt, morötter och nötter i stället. Det fungerade länge, men så tyckte jag att det blev lite trist och återvände till kanelbullarna. Och Ahlgrens bilar… jag kan köpa tre påsar på extrapris, 27 kronor, och äta upp alltihop. Jag måste skärpa mig.
Din pappa dog när han var 71, själv fyllde du nyligen 66. Vad tänker du om döden?
– Jag känner en viss rädsla för att dö, det kan jag inte sticka under stolen med. Jag tycker att våren är fantastiskt fin och så här års kan jag tänka: ”Undrar hur många vårar jag har kvar…” Samtidigt vet jag ju att om alla skulle leva i all oändlighet så skulle det bli en omöjlig situation här på jorden. Så där kan jag också tänka om de troende – jag har svårt att föreställa mig hur de kan flaxa omkring där uppe i himlen, allihop.
Du går i pension från jobbet som överåklagare inom kort. Vad händer sedan?
– Jag har oerhört svårt att tänka mig att sitta och mata änder eller promenera i parken. Jag är otroligt sugen på mitt nästa jobb, som konsult i juridiska frågor. Bland annat kommer jag att uttala mig som expertkommentator. Men jag kommer inte att ta mig an enskilda fall, jag ska inte bli någon ny Trond Sefastsson.
Många journalister gillar dig – inte nog med att du alltid svarar i telefon, du är dessutom sällsynt pratglad. Man kan anta att en del retar sig på dig också.
– Visst. Jag har blivit kallad ”mediakåt”. Det händer att man raljerar över att jag är lättillgänglig. Ungefär som att man skulle kritisera en flicka för att hon inte är fin nog, eftersom hon också är ute med andra. Det har jag känt någon gång, att man velat klassa ner mig. Det kan jag ta. En enda gång under alla år har jag blivit felciterad – det är ett gott betyg åt media.
– Men när man som jag sticker ut hakan så finns det alltid några som slipar kniven och vill sticka den i ryggen på en, när chansen kommer. Inte i fysisk utan i formell bemärkelse, alltså.
I vilka sammanhang har du känt av de där knivarna?
– Jag har tänkt en del på att jag sticker ut hakan nu, med den här boken. Det kommer att medföra att väldigt många slipar knivarna för att sticka dem i ryggen på mig. Det är jag fullständigt på det klara med. Risken att bli dödad, rent kulturellt, är ju enormt mycket större än att någon skulle säga: ”Oj, här har vi en ny Nobelpriskandidat! Fantastiskt!”
– Hade jag varit utvecklingsstörd eller kommit från ett annat land och försökt ge ut en bok – då hade det blivit helt andra reaktioner, inte sant? Men jag kommer från en annan position, där jag tidigare retat många och då blir det: ”Nu tror han att han är författare också. Det ska han få äta upp.”
Tycker du att din bok vore värd bra recensioner?
– Nej, det tycker jag inte. Jag har gjort så gott jag kunnat och ger ut en produkt utan att utge mig för att vara en ny Vilhelm Moberg. Och det är trots allt frivilligt att köpa och läsa den, det är inget tvång på något sätt.
Men visst hoppas du ändå, innerst inne, på bra recensioner?
– Jag inser att det kan jag inte få. Dummare än så är jag inte.