Utan invandrare stannar Sverige
Jag är invandrare. Just nu, när jag sitter och skriver den här texten, så är jag per definition både invandrare och utlänning.
Utanför mitt kontorsfönster är himlen knallblå. På terrassen steker solen, det är minst 30 grader varmt därute. Medelhavet försvinner in i horisonten, det är lite disigt så Altasbergen i Afrika syns inte i dag.
På undervåningen går Irina omkring och städar, jag hör henne sjunga bakom dammsugarljudet. Hon är också invandrare, från Ukraina.
Båda befinner vi oss i sydligaste Andalusien helt lagligt. Jag, för att Sverige är med i EU, och Irina för att de spanska regeringarna har givit allmän amnesti åt alla illegala invandrare fem gånger om. Minst 800 000 människor har givits villkorslös amnesti i Spanien. Från att ha varit rättslösa och utsatta blev de välkomna och etablerade. De fick starta företag och betala skatt och ingå i sjukförsäkringssystemet.
Irina har varit här i flera år. Hon städar och stryker åt sådana som jag, hennes make är snickare och trädgårdsarbetare. De försörjer inte bara sig själva, utan också de två vuxna döttrarna som studerar på universitet hemma i Kiev. Äldsta dottern blir färdig läkare nu i vår. Yngre flickan har fyra år kvar innan hon får sin juristexamen. Hon ska bli advokat.
Både jag och Irina är en tillgång för Spanien. Visserligen betalar jag skatt i Sverige, men jag handlar mat och kläder och betalar skolavgifter och stallavgifter och äter ute flera gånger i veckan.
Irina och hennes make skickar förstås en hel del pengar hem till flickorna, men de har precis flyttat till en ny lägenhet i ett lugnare område så en hel del går tillbaka till det spanska samhället.
Runt omkring mig i mitt radhusområde, där jag både har mitt hus och mitt kontor, bor folk från hela världen. Det är inget märkvärdigt område, tvärtom, de flesta har ordinära jobb på vanliga företag. De jag ser och umgås mest med kommer Jamaica, USA, Nya Zeeland, Storbritannien, Tyskland och Sverige.
På barnens skola, som är en internationell privatskola en bit nedåt vägen, talar eleverna 46 olika språk.
För mig är de olika språken, kulturerna, religionerna och nationaliteterna en tillgång. De utgör den absolut största anledningen till att jag och min familj valt att tillbringa så mycket tid i södra Spanien.
Jag älskar Sverige och de svenska möjligheterna, vårt sätt att se på världen och tillvaron, vårt ansvarstagande och vår solidaritet, men ibland blir jag bekymrad över sakernas utveckling.
För mig är det obegripligt att inte vilja ha kontakt med omvärlden. Att sitta hemma på kammaren och tro att man är bättre än alla andra är direkt obegåvat, att tro att man tjänar på att vara ensam är bara dumt. Att vilja gå ur EU är ogenomtänkt, odemokratiskt och obegripligt.
När jag ser och hör sådana som sverigedemokraterna Jimmy Åkesson eller Thord Lindblom känner jag enbart häpnad och misstro. Tror de verkligen på vad de säger? De talar om Sveriges invandrare som ett kostnadsproblem, och jag vet inte om jag ska gråta eller gapskratta.
Utan invandrare hade Sverige inte varit i närheten av den välfärd och levnadsstandard som vi har i dag. Att det kommer vuxna, färdigutbildade människor till vårt land är inte ett problem – det är en tillgång. De arbetar, de startar företag, de tar jobb som Jimmy Åkesson aldrig skulle nedlåta sig till, och alla tjänar vi på det. Att låtsas att invandringen ”kostar miljarder” är naturligtvis ren lögn. I ett samhällsekonomiskt perspektiv är invandringen rena högvinsten.
Det vet både jag och Irina.
Av Liza Marklund
liza.marklund@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan