Ändå har vår lagstiftning alltid låtsats som om allt våld är könsneutralt (man har skrivit att ”den ena personen våldtar den andra personen”, inte att ”mannen våldtar kvinnan”) - ända fram till 1998, då Laila Freivalds genomdrev lagen om grov kvinnofridskränkning.
Det som skedde var inget mindre än en juridisk revolution.
För första gången fick juridikens abstrakta individ stå tillbaka till förmån för en könsvarelse.
Juristerna hatade lagen.
75 av 76 remissinstanser sågade förslaget om jag inte minns fel. De enda som sa ja var Kvinnojourerna.
Än i dag kallar poliser och åklagare kvinnofridslagen för en ”politisk” lag, som om alla andra vore gudasända.

Men kvinnofridslagen är givetvis inte mer politisk än någon annan, däremot har den ett uttalat könsperspektiv. Det gör att den fortfarande inte är generellt accepterad,
eftersom könsperspektivet om mäns överordning och kvinnors underordning inte heller är det.
Det visar sig på olika sätt.
För några år sedan deltog Fredrik Reinfeldt i en tv-debatt om kvinnovåld som jag ledde. Han sa, irriterat:
– Det här handlar ju om att män är starkare än kvinnor.
Vår nuvarande statsminister reducerade alltså det kvinnovåldet till en ren muskelfråga.

Ett annat exempel: Förra sommaren skickade Tidningarnas Telegrambyrå ut en artikel som vinklades på att kvinnomord var något som var på väg att försvinna, och de kvinnor som trots allt dog enbart mördades av sinnessjuka galningar.
Artikeln fick ett genomslag utan like. Den publicerades i över etthundra tidningar över hela Sverige.
Problemet var bara att slutsatserna inte stämde.
Skribenten på TT hade läst en
undersökning av kriminologen
Mikael Rying som fan läser Bibeln. Varenda siffra var misstolkad, hårddragen eller snedvriden.
Men varför gör någon på det viset?
Och varför tycker nyhetsredaktörerna på över etthundra tidningar att artikeln är så bra att den ska publiceras?
Det verkar finnas en intensiv önskan att förringa den här frågan och göra den obskyr.
Att Zenias sambo dömdes för dråp, och inte för mord, går i linje med detta. Det är naturligtvis vansinnigt, men jag är inte förvånad.
Gång på gång har jag pratat med polisutredare som säger: ”Nja, han menade ju inte att döda henne, så det blir nog åtal för dråp”.
Och jag svarar: ”Driver du med mig?
Menar du att hon sprang på kniven 39 gånger av misstag?”
I det här fallet hävdar rätten att mannen handlat ”i hastigt mod”.

Men om man först slår ihjäl någon med ett meterlångt tillhygge, och sedan ser till att strypa henne efteråt, och sedan dumpar kroppen i en oljetank så att det inte ens går att fastställa dödsorsaken, då inställer sig frågan: Hur utdraget kan ett ”hastigt” mod egentligen vara?
Och om man som tingsrätt ändå väljer att tro på det hastiga modet, hur kommer det sig att man lägger sig absolut längst ner på straffskalan?
I rätten satt Zenias sambo och grät och sa hur ledsen han var. Det var inte meningen, han älskade ju henne så mycket.
Han sa, med andra ord, exakt samma sak som kvinno-
mördare brukar säga.

Majoriteten av alla kvinnor mördas därför att deras män inte längre får bestämma över dem. Hon säger åt honom att gå, att hon vill bli fri, och då tar han livet av henne.
Men efteråt upptäcker han att det ändå blev fel, och det är då han blir så vansinnigt ledsen.
För döda kvinnor lyder inte heller.