Kina Alsterdal var nygift diplomathustru i London med två små söner när livet slogs i småbitar. Hennes man dog och lämnade enorma skulder efter sig. Hon fick flytta ifrån den stora tjänstevåningen på Marylebone Road mitt i London och hamnade i ett fallfärdigt hus på den värmländska landsbygden - utan arbete eller inkomst, skuldsatt upp över öronen.
Driftig och begåvad som hon var skaffade hon sig snart massvis med frilansuppdrag. Hon arbetade hemifrån och översatte böcker, skrev krönikor och artiklar och pratade i radio, hon renoverade huset och skötte tomten och fixade tvätten för hela fotbollslaget. Att sova slutade hon nästan med, det hade hon inte tid till. Att sörja sin älskade make var det inte tal om.
Hon gjorde långa listor på allt som måste hinnas med. Hon läste böcker samtidigt som hon skurade toaletten, hon installerade ett arbetsbord bredvid tv-soffan så att hon kunde jobba samtidigt som hon såg på tv med barnen, hon hörde på Ekot samtidigt som hon badade. Hon slutade gå och började springa - till brevlådan, mataffären, mellan datorn och telefonen. På vägen mellan rummen torkade hon lister och planerade matinköpen.
Det höll i tio år. Sedan föll hon ihop. Bokstavligen.

Sönerna hittade henne på golvet i hallen. Hon blödde ur ögon, näsa och öra. Hon hade rasat nedför trappan utanför sitt arbetsrum.
Exakt vad som hände får vi aldrig veta, om hon var på väg upp eller ner eller vad hon skulle hämta. Kina hade fått så allvarliga hjärnskador att minnet av timmarna före fallet aldrig kom tillbaka.
Hon svävade mellan liv och död. Läkarna beskriver det som ett under att hon överlevde. När hon vaknade på Karolinska sjukhuset trodde hon att hon var i helvetet. Hon fick börja om från början och lära sig att gå igen, att äta och att kamma sig.
Det är sju år sedan nu.
För några veckor sedan kom hennes bok "Fallet" (Natur&Kultur) ut i pocket.
Där beskriver hon hur hennes självmissbruk ledde fram till katastrofen, men också hur hon lyckades komma tillbaka.

Jag läste Kinas bok förra söndagen, i ett sträck. Den är omöjlig att lägga ifrån sig. Efteråt var jag alldeles tagen i flera dagar.
Kina mår ganska bra idag, trots sina handikapp. Hon är helt döv på höger öra och hörselskadad på det andra. Hennes luktsinne är borta och hon ser dubbelt när hon blir trött. Det blir hon ofta. Hjärnskadorna gör att hon måste vila efter minsta ansträngning.
Hennes största problem idag är inte skadorna hon dras med, säger hon, utan samhällets syn på dem.
I torsdags presenterades socialstyrelsens nya rekommendationer för hur länge man ska vara sjukskriven för depression (inte alls) och utbrändhet (högst ett år).
- Jag blir förlamad av stress när myndigheterna hela tiden hotar med att göra vår situation ännu värre, säger hon när jag talar med henne på telefon. Jag vill arbeta igen, men med de här hoten över mig går min återhämtning ännu långsammare.

Kina är en väldigt klok kvinna.
Det inser man när man läser hennes bok.
Så vad ska vi göra för att inte upprepa hennes misstag, vi som inte har gått in i väggen men ibland har den skrämmande nära?
- Säg nej, säger Kina. Folk som är på väg att bli utbrända kan inte det.
Ett tips när någon ber dig göra något är att svara: Får jag återkomma till dig om det? Sedan tar man tid på sig och vänjer sig vid tanken på att säga ifrån.
Därefter återkommer man med ett vänligt: nu har jag har kollat, det går tyvärr inte.
Därför: du som har så mycket att göra att du inte har tid att läsa böcker, du borde verkligen läsa "Fallet".
För som Kina säger:
- Ingen har legat på sin dödsbädd och sagt: "Jag önskar att jag hade tillbringat mer tid på kontoret."


Ta ledigt, Perrelli!
Jag läser i tidningen att Charlotte Perrelli har dragit ner sin sömn till fyra timmar per natt de senaste tre månaderna. Mer hinner hon inte med, nu när hon lanserar sin låt "Hero" inför Schlagerfinalen i Belgrad på lördag. Efter att ha läst Kina Alsterdals bok så blir jag riktigt orolig för henne. Charlotte, lova att du tar ledigt efter finalen och vilar upp dig riktigt ordentligt!

Varför så elaka?
Men hallå - vad är det för fel på Norge? Gubbarna i media där verkar ha drabbats av ett kollektivt Tourettes syndrom när det gäller Charlotte Perrelli. Den här veckan är det en total nobody som heter Anders Grönneberg på Dagbladet som hoppat på vår schlagerstjärna och lyckats skaffa sig rubriker i svenska tidningar genom att vara korkad och elak mot henne. Varför detta enorma mindervärdeskomplex?

Horribelt förslag
Regeringen vill tvinga alla som tjänar mer än 9 167 kronor i månaden ska tvingas att gå med i a-kassan - inklusive småföretagarna och alla som har något år kvar till pensionen. 5 000 kronor per år ska alla betala, undantagslöst. Det är horribelt, naturligtvis. Varför har det blivit norm i samhället att ständigt göra livet värre för dem som har det allra jobbigast?