Sihanoukville är en skräpig liten stad ett par hundra kilometer söder om Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Mest påminner stället om en stor byggarbetsplats. Rostiga armeringsjärn spretar mot himlen från halvfärdiga turisthotell. Breda gator slutar mitt i ingenstans.
Här upphör spåren efter sexåriga Alicia från Göteborg. Hennes pappa har tagit henne med sig runt halva jordklotet och gömmer sig tydligen någonstans invid Indiska oceanen.
Den här typen av brott ökar
explosionsartat, enligt utrikesdepartementet. Antalet fall fördubblades i fjol.
Men förbrytelsen i sig är inte ny. Ända sedan jag började jobba på Norrbottens-Kuriren för 23 år sedan har jag skrivit om sådana här fall. Från början var jag ganska ensam om att göra det. ”Det där är ju bara vårdnadstvister”, stönade både poliser och redaktionsledningar. UD brydde sig mer om andra länders lagar än våra egna. Deras inställning var att sådant här fick föräldrarna sätta sig ner och reda ut i lugn och ro.
Jag vet en mamma från Mellan-sverige som försökte göra det. Hon åkte i väg efter sina barn och försökte prata med kidnapparen. Hon kom hem i en kista. ”Bilolycka”, sa familjen.
Historierna från den tiden är ofta både tragiska och dramatiska.
På våren 1987 åkte jag till Tunisien för att leta efter två små barn från Luleå. Deras pappa, som satt i fängelse för våldtäkt på en minderårig flicka, hade rövat bort dem under en permission. Jag och barnens mamma hittade dem i skitig stadsdel i södra Sousse. De kände igen sin mamma, men de kunde inte prata med henne. De hade tappat svenskan. Vi fick inte ta med oss barnen hem och där slutade historien.
De lokala myndigheternas hantering av fallet var fullkomligt hårresande.
När tjänstemännen på kommunen förstod att barnen var kidnappade så drog de exempelvis in mammans bostadsbidrag. ”Du har ju inga barn längre”, sa de. Mamman tvingades packa ihop barnens saker, lämna sin lägenhet och flytta in i en etta.
En annan mamma, vars dotter kidnappades till Tunisien när flickan var tre år, blev utskrattad när hon gick till polisen. De tog aldrig upp hennes anmälan. Det enda som hände var att barnbidraget ströps.
Flera år senare tog mamman saken i egna händer. Hon sålde sitt hus, flyttade till Tunisien och etablerade en ny kontakt med sin dotter. Den enda tid på dagen som flickan inte var bevakad var på vägen till och från skolan. Mamman följde henne från hemmet till skolbyggnaden varje dag under flera år. När flickan var 14 år rymde de tillbaka till Sverige tillsammans.
En del har hänt sedan dess. Myndigheterna har börjat ta barns försvinnande på allvar.
Ett fall som blev mycket uppmärksammat för några år sedan rörde Elisabeth Krantz fem barn som rövades bort av sin pappa till Gazaremsan. Efter sju månader kom barnen tillbaka till Sverige och pappan dömdes till två års fängelse.
I dag, tre år senare, tycker Elisabeth Krantz att barnens försvinnande togs på allvar. Hon fick god hjälp både av polisen och de lokala myndigheterna, och stödet består.
– Än i dag cirkulerar polisen utanför barnens skolor varje dag, säger hon. Vi har larm i våra mobiltelefoner och pappans besöksförbud har precis utvidgats. Han har åtalats igen för att han förföljer vår äldsta dotter.
Att Interpol faktiskt letar på plats i Sihanoukville efter försvunna Alicia är också ett framsteg. Något liknande hade inte varit tänkbart för några tiotal år sedan.
Samhällets attityd gentemot brott mot barn och kvinnor håller alltså långsamt på att förändras, men mycket återstår.
När det gäller barn kan vi verkligen tala om straffrea.
Grov egenmäktighet med barn, alltså grovt barnrov, kan ge upp till fyra års fängelse.
Grovt människorov kan ge livstid.
När ska barn börja räknas som människor?
