Liza Marklund. På 1930-talet
var det självklart att mäta skallar på folk. Utifrån måtten fördes seriösa diskussioner om biologiska skillnader mellan olika människor - med utgångspunkt från formen på deras huvuden.
På den tiden var det fullständigt naturligt
att människor var högre och lägre stående.
I Uppsala fanns ett rasbiologiskt institut. 1934 hade det gått så långt att vi fick nya lagar som gjorde det möjligt att tvångssterilisera folk. Rasbiologer gjorde antropologiska mätningar, de införde registreringar för att kolla inslag av exempelvis "zigenskt blod". Man kom fram till att "tattarna" var en särskild ras som var underlägsen den svenska, ariska. Tattare var mörkhyade, mörkhåriga, asociala och hade lätt för att "dra kniv", bland annat.
1941 breddades steriliseringslagen och kom att innefatta tattare, just för att de var tattare.
Fortfarande,
i Sverige i dag, tillskrivs människor särskilda egenskaper, enbart på grund av formen på vissa kroppsdelar.
Kvinnorna, till exempel. De beskrivs inte som benägna att "dra kniv", utan anses i motsats till de mörkhåriga tattarna vara tålmodiga, förstående och därmed lämpade att ta hand om barn. Kvinnor antas ha mycket lägre ambitionsnivå än andra människor (alltså män) och vill därför inte göra karriär. De har inte samma behov av pengar som andra, normala människor och håller därför tillgodo med arbeten med lägre löner. De är inte lika smarta och ansvarstagande och passar därför särskilt dåligt i börsstyrelser, till exempel.
Än i dag tillmäts människor större eller mindre ekonomiskt värde beroende på kroppshyddan. Gymnasieprogram som
domineras av flickor får bara kosta hälften så mycket pengar som program som domineras av pojkar. Arbetsmarknadsstyrelsen, Ams, satsar dubbelt så mycket pengar på arbetslösa män som på arbetslösa kvinnor.
Arbetsdomstolen har kommit fram till, igen och igen, att det är helt i sin ordning att betala lägre lön till en kvinna än till en man, trots att de utför exakt samma arbete. Män har ett högre marknadsvärde, nämligen (dessa fakta, och oändligt många fler, finns presenterade
i boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra").
Naturligtvis
är män och kvinnor biologiskt olika. Det räcker med att titta på oss för att inse det. På samma sätt ser förstås tattare annorlunda ut - om normen består av blonda Bullerbybönder.
I dag vet vi att hårfärgen och blodgruppen inte innebär att mörkhåriga är dummare eller våldsammare än blonda. Den eventuella skillnad i beteende som möjligtvis kunde påvisas mellan grupperna för åttio år sedan berodde givetvis på skillnaden i sociala, ekonomiska och kulturella villkor.
Där står debatten om män och kvinnor i dag.
Det är klart vi är olika, och det finns ingen som helst anledning att utradera de skillnaderna. Problemet är att vi värderas olika. Att vi pådyvlas egenskaper och karaktärsdrag enbart på grund av vårt kön.
Vi behandlas fullständigt annorlunda från det ögonblick vi föds, beroende på om vi råkar vara pojke eller flicka.
Så långt är forskningen helt kristallklar.
Vi uppfostrar pojkar och flickor till helt olika typer av individer, med helt olika villkor och förväntade egenskaper, enbart beroende på könstillhörighet de har.
I dag kan vi påvisa könsskillnader hos vuxna människor, men vi vet inte vilka som är
biologiska och vilka som är socialt inlärda.
Den dagen vi slutar diskriminera kvinnor från födseln kan vi, på allvar, börja mäta biologiska skillnader.
Att vara feminist
är att ha kunskap om allt detta, att vara medveten om orättvisorna
i samhället - och beredd att ta skit för att göra något åt dem.
Naturligtvis behöver man inte vara feminist bara för att man är kvinna.
Noga räknat finns det tre andra alternativ.
Man kan vara okunnig, ointresserad eller korkad också.
