I mitten av 1980-talet bodde jag alldeles intill stålverket SSAB i Luleå. Som ett rytande, upplyst monster vakade masugnen över nejden. Nätterna igenom dunkade tågen uppifrån Malmfälten förbi mitt sovrumsfönster för att lossa sin last av pellets och slig. Eldslågan ute vid koksverket tände himlen med sin överskottsgas.
Varenda morgon fick jag torka av hela cykeln från järnmalmsdamm innan jag spände fast dottern på barnsadeln och trampade i väg. En gång i veckan tvättade jag filtren till vädringsluckorna bredvid fönstren, för de var helt kolsvarta av sot.
Jag oroade mig för det där med malmdammet. Om det fastnade så här mycket i vädringsfiltret, hur såg det då ut i min dotters lungor?

I dag har LKAB:s malmlager flyttats ett par kilometer längre ut mot havet och de boende i områdena Lövskatan och Svartöstaden slipper det mesta av dammet.
Men fortfarande är SSAB i Luleå Sveriges största
miljöbov.
Förra lördagen publicerade Dagens Nyheter en artikel om SSAB i Oxelösund, där det framgick att koksverket släpper ut lika mycket koldioxid som 900000 personbilar under ett år. Det innebär lika stora utsläpp som alla bilar i Stockholm och Sörmland tillsammans.
Koksverket i Luleå är betydligt större, och dess utsläpp ännu värre.
Tillsammans med anläggningarna i Oxelösund och Borlänge står företaget för tio procent av Sveriges totala koldioxidutsläpp.
SSAB, som gjorde hissnande 4,6 miljarder kronor i vinst i fjol, betalar inte ett öre i koldioxidskatt. För två månader sedan fick företaget ny och utökad tilldelning av gratis utsläppsrätter av Naturvårdsverket.
Om SSAB, som är ett privat företag, tvingades betala samma koldioxidskatt som alla vi andra skulle det kosta 7,2 miljarder, enligt DN.
Dessutom är de gratis utsläppsrätterna värda ytterligare 1,3 miljarder.
Medan vi andra sänker värmen i våra hus, satsar på miljöbilar och sparar på vattnet i tandborstglasen får alltså den privata industrin fritt fram att sabotera miljön precis hur mycket som helst.

Fast samtidigt finns en annan sida av myntet.
De svenska stålverken är renast i världen. Om man lade ner i Oxelösund, Luleå och Borlänge skulle produktionen i stället flyttas till betydligt skitigare fabriker i Indien eller Kina, vilket i längden skulle vara värre för miljön.
Och det finns andra uppsidor med resursslöseriet.
Luleå har Sveriges lägsta energipriser, tack vare stålverket. Man värmer upp 25000 hushåll med spillvärmen från anläggningen, fast lika mycket till släpper man ut i form av varmvatten och vattenånga.
I Oxelösund har man inte kommit lika långt. Den egna kommunen värms upp av spillvärmen, men det mesta slängs bort till ingen nytta.
Nyköpings kommun, som ligger strax intill, vill inte ha den. Man har ett eget kraftvärmeverk som ledas med flis, nämligen.
Det borde vara skottpengar på sådan, kortsiktig idiotisk egoism.

Behovet av stål är globalt, precis om problemen med klimatförändringarna.
Men lösningarna måste vara både globala och lokala - samtidigt.
De som har resurserna måste stå för forskningen, alltså företagen som får dispens att göra miljardvinster på att skita ner.
Koldioxidskatten borde bli densamma över hela jorden, helst i går.
Politikerna måste bygga landet, inte bara i Sverige, utan överallt. Nu är det inte järnvägar och motorvägar som måste till, utan nya kraftledningsnät, möjligheter att dela på och ta tillvara spillvärmen från industrier och kärnkraftverk, kraftverk för sol och vind.
Att bo bredvid ett koleldat stålverk måste bli lika främmande och exotiskt som att leva i en grotta, iförd djurhud.