Är det sant? Sa hon det verkligen? Är hon verkligen en SÅN? En... ja, ni vet, F-ORDET!?!
De senaste tio åren har jag tillbringat tid i Danmark och blivit intervjuad på olika scener och i diverse tv-program. I alla år har de danska journalisterna fokuserat på samma fråga: det faktum att jag naturligtvis tillstår att jag är feminist. Jag har ju hjärna.Från början var jag fascinerat road över danskarnas aningslöshet.
Hur kunde ett trevligt, upplyst och begåvat folk vara så rasande okunniga i de mest basala samhällsfrågor?

Tio år senare börjar jag bli lite trött.
Frågorna är alltid desamma.
Varför är ni kvinnor aldrig nöjda? Hur mycket jämställdhet ska ni egentligen ha innan ni ger er? Tänk på kvinnorna som blir stenade i Iran! Varför hjälper ni inte dem i stället? (Nu, när vi både får rösta och köra bil och gå på bio - ska vi ha samma lön för samma arbete också? Och få jobba med det vi har utbildat oss till? Och visst är det märkligt att männen vet exakt vilka frågor som vi vimsiga hönor borde ägna vår tid åt, för själva har de givetvis inte tid att hjälpa några stenade kvinnor i Iran).
Förra lördagen befann jag mig på scenen i ett konserthus som kallas Den Svarta Diamanten i Köpenhamn. I publiken satt 300 personer som jag vagt skymtade bakom strålkastarljuset.
Utfrågaren, en manlig tv-journalist med skjutjärnsambitioner, vilade inte på hanen. På en och en halv timme lyckades han pricka varenda feminsthatarfråga som finns (inklusive påståendena att jag, personligen, är på väg att krossa den danska litteraturen samt att mina böcker luktar mens.)Jag försökte svara glatt och trevligt och inte slå ner honom. Det vore så okvinnligt.
Sedan blev det frågestund. En kvinna på tredje raden greppade mikrofonen direkt.
- Jag är historiker, säger hon. Jag vet vad jag talar om. I dag är frågan om kvinnors villkor inte längre något problem i Danmark och Sverige. Alla medelklasskvinnor har råd att ha en au pair.
Sedan släppte hon mikrofonen och satte sig ner, nöjd med sitt inlägg.

Jag blinkade flera gånger innan jag svarade.
Menade hon allvar? Det faktum att arbetarkvinnor inte behövde någon jämställdhet lämnade jag därhän, men menade hon verkligen att lika rättigheter mellan män och kvinnor uppstod när vi skaffade oss en filippinska i källaren? Att lösningen var att införa klassamhället på nytt, fast i en mycket vidrigare form?
Nio miljoner barn växer upp som föräldralösa på Filippinerna för att deras mammor jobbar som hembiträden i den rika världen. Papporna plockar tomater eller river hus eller jobbar i gruvor.

Dessa människor lever under slavliknande förhållanden för att kunna skicka hem lite pengar till sina familjer i Manilla - och det tyckte den här självgoda danskan var lösningen på våra jämställdhetsproblem? I stället för att männen plockade upp sina egna strumpor?!
I Sverige tappar kvinnorna mark. Efter två år med Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister konstaterar World Economic Forum i in senaste rapport att Sverige faller från första till tredje plats på jämställdhetslistan.
Fast gissa vad?
Danmark ligger ännu längre ned.
På sjunde plats, strax efter - Filippinerna.

SKYLLER PÅ NORGE

Att Sverige tappar på listan över jämställda länder skyller Nyamko Sabuni på - Norge! Vårt grannland har gått om oss bara för att de infört kvotering i bolagsstyrelser, skriv- er hon i en kommentar till Svenska Dagbladet (som om norrmännen är oschysta och liksom fuskar när de använder sig av politiska beslut för att förbättra sitt samhälle). Kompetensen i de norska börsstyrelserna har stigit efter beslutet, eftersom de kvinnorna som tagit plats där har högre utbildning än de män de efterträder.

SPANIEN SOVER INTE

Mitt andra hemland, Spanien, halkar också på listan. I år återfinns España på plats nummer 17, mellan Lesotho och Moçambique. Men Spanien kommer snart att klättra. Man har redan infört lagstadgad kvotering i alla politiska församlingar, och utreder kvotering till bolagsstyrelser. Alla jämställdhetsministrar sitter inte och sover.

INTE FÖR TIDIGT

Fast utvecklingen går inte bakåt överallt i Sverige heller. Snart räknas inte längre transvestiter som sinnessjuka. Jag måste erkänna att jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste DN i måndags. Jag hade ingen aning om att socialstyrelsen betecknade transvestism, fetischism och sadomasochism som psykiska diagnoser. Fast vid årsskiftet tas sjukdomsstämplarna bort. Det var då inte en sekund för tidigt.