Olyckan skedde mellan Sätila och Fjärås. Det var ju bara en tidsfråga. Naturligtvis skulle han erkänna. Niklas Lindgren insåg till slut att han bara gjorde sig fånig när han fortsatte att blåneka. Killar som han hamnar oftast i den här situationen: När de väl åker fast har polisen så mycket på dem att de inte har en chans att komma loss. Ändå ljuger de. De fortsätter att neka och narras och slingra sig tills de står helt intryckta i ett hörn utan möjlighet att slippa undan. När de är totalt och fundamentalt överbevisade - då erkänner de. Oftast har de ett riktigt gnälligt JAMEN någonstans i början. Jamen, det var ju HON som ville. Jamen, jag slog ju inte så HÅRT. Jamen, det var ju inte MENINGEN. Vad Niklas Lindgren har för JAMEN vet jag inte, men jag ger mig fasen på att det finns där. Det som slutligen fick honom att sluta hyckla och leka sårad oskuld kan man förstås bara spekulera kring. Förmodligen har polisen och åklagaren i Umeå haft någon sorts strategi för att få honom att prata. Personligen misstänker jag att en enda sak har varit avgörande för hans erkännande: DNA-beviset. Det var också DNA-matchningen som gjorde att han överhuvudtaget kunde gripas. Redan när han häktades måste Niklas Lindgren, eller åtminstone hans advokat, ha insett att Lindgren skulle bli fälld. Matchningen av hans DNA med gärningsmannens var en så kallad fyra plus på skalan, alltså en helt perfekt överensstämmelse. Redan då var mysteriet med Hagamannen löst. Inte för samtliga fall, men för de tre han häktats för. DNA-analysens avgörande i det här fallet aktualiserar en hel del aktuella frågor. 777 män lämnade DNA-prov innan polisen hittade rätt gärningsman. 776 av de testade männen var alltså helt oskyldiga. Jag undrar hur de här 776 männen kände inför kallelsen att komma och lämna prov såsom misstänkt Hagaman. Vad sa de till sin fru? Hur förklarade de att de behövde gå från jobbet? Hur tittade sjuksköterskan på dem när hon grävde fram saliven, eller fyllde provröret, eller vad hon nu gjorde? Vilka blickar mötte de på väg ut från labbet? Var de rädda att det skulle blivit något fel på provet, att de skulle pekas ut som våldtäktsman trots att de egentligen inte gjort något? All denna faktiska integritetskränkning av 776 norrländska män hade kunnat undvikas - om vi haft en nationellt DNA-register. Jag vet att politikerna tycker att det skulle bli för dyrt att bygga upp ett sådant, men faktum kvarstår: Om vi haft ett register med alla svenskars DNA lagrat så hade vi kunnat gripa Hagamannen redan efter våldtäkten på Regementsgatan 1999. Då hade vi inte bara sparat massor med pengar och resurser på att jaga äcklet i alla år, vi hade skonat många andra kvinnor från att misshandlas och våldtas. Att man numera DNA-testar alla som döms till fängelse är ett steg i rätt riktning. Slutligen innebär Niklas Lindgrens erkännande också att diskussionerna kring mediernas roll tar en ny vändning. Expressen publicerade ju namn och bild på Niklas Lindgren redan när det stod klart att hans DNA stämde perfekt med Hagamannens. Det var ett kontroversiellt utgivarbeslut. Niklas Lindgren själv har anmält tidningen till Allmänhetens pressombudsman, eftersom han, enligt sin advokat, "kände sig så kränkt". Många läsare har också upprörts över publiceringen, och jag förstår deras invändningar. Samtidigt finns det starka argument för ansvarige utgivaren Otto Sjöbergs ställningstagande. Expressen är faktiskt den enda tidning som genomgående poängterat att Niklas Lindgren inte är dömd. I skydd av den imaginära anonymiteten har alla andra tidningar varit mycket slarvigare i sina generaliseringar. Att visa upp våldtäktsmannen som han egentligen är, en vanlig plåtslagare med småbarn, boende i en by utanför Umeå, har varit avdemoniserande och därför viktigt. Det har givit människor insikter kring hur en våldtäktsman fungerar, och hur sådana här brott kan fortsätta att inträffa. Han är inget monster, utan en av oss. Hans skuld var fastslagen, rent tekniskt, i och med DNA-matchningen. Det visste alla. Nu har Niklas Lindgren också fattat att det är kört. Det var inte en dag för tidigt.