Familjer är bra för barn. En liten människa behöver folk omkring sig. Så långt tror jag att de flesta kan vara överens.
Men exakt hur dessa familjer är konstruerade tror jag har extremt liten betydelse. Mamma-pappa-barn behöver inte vara sämre än något annat alternativ, men inte särskilt mycket bättre heller. Mamma-mamma-barn eller pappa-pappa-farmor- morbror-barnbarn tror jag går exakt lika bra.
Det absolut viktigaste är att människorna som barnet växer upp med är toleranta, ansvarsfulla och hyfsat tillfreds med sin egen livssituation.
En barndom med frustrerade, olyckliga eller förljugna föräldrar tror jag är värre än allting annat, kärnfamilj eller inte.
Därför blev jag väldigt illa berörd av en debattartikel i Dagens Nyheter häromveckan.
Tre kristna män och en kvinna, Alf B Svensson, Lars-Göran Sundberg, Magnus Göransson och Annelie Enochson, var upprörda över att det "blivit enklare, snabbare och billigare att skiljas". Skilsmässobarnen får ett elände i livet, hävdade de. De skrev att barn vars föräldrar skiljer sig får "beteendeproblem", de blir fattiga och kriminella, de röker, de utbildar sig inte och de kommer förmodligen att skilja sig, precis som sina föräldrar. "Värst drabbas barn till lågutbildade föräldrar som skiljer sig mer än alla andra," skrev man bland annat.
De fyra debattörerna påstod, på fullaste allvar, att det inte spelade någon roll om föräldrarna var kära i varandra eller inte. "Det är en myt att det är bäst för barnen om föräldrapar som inte älskar varandra separerar", slog man fast.
Därför krävde man ett nytt hälsopolitiskt mål av folkhälsominister Maria Larsson: Hon bör verka för en reducering av antalet skilsmässor.
Faktum är att jag blev så arg att jag fick svårt att andas när jag läste debattartikeln. Mitt första utkast till den här krönikan var ett rasande personangrepp på de fyra idioterna till debattörer.
Sedan jag sansat mig funderade jag över min egen reaktion.
Varför blev jag så provocerad?
Det beror inte på något gigantiskt, personligt misslyckande (både jag, min man och våra barn är kärnfamiljsprodukter) utan bottnar förmodligen i något jag ådrog mig under min barndom: en överkänslighet mot kristen självgodhet och intolerans.
Jag har inget emot att äktenskap håller, men för att få dem stadigare måste vi titta på anledningarna till varför folk skiljer sig.
Majoriteten av alla skilsmässor sker på kvinnans initiativ. Hon har tröttnat på att ha ansvaret för familjen medan maken tagit hand om makten.
Det finns bara ett sätt att ändra på detta: att kvinnor och män blir mer jämställda.
För att det ska kunna ske måste kvinnor få mer makt och män mindre, och det är förstås här som skon klämmer.
Männen måste lämna ifrån sig sin position som skapelsens krona och stiga ner på golvet och börja torka barnbajs. Ta ut halva föräldraledigheten och ge kvinnorna hälften av inflytandet i politiken och näringslivet. För att nå det nya hälsopolitiska målet bör alltså folkhälsominister Maria Larsson kvotera föräldraledigheten, börsstyrelserna, professurerna och samtliga politiska positioner.
Fast den lösningen gillar förstås inte de fyra debattörerna, för deras omsorg handlar egentligen inte om barnen.
Den handlar om att männens fortsatta makt och den rådande ordningens fortbestånd.
