När jag var tonåring jobbade jag i matsalen på ett försäkringsbolag i London. Jag bodde högst upp i en skitig tvårummare mitt i stan, på 111 Gloucester Road, tillsammans med ett gäng australiensare. Jag sålde vitaminer i Hollywood och städade byggbaracker åt Piteå kommun och planterade mandarinträd utanför Tel Aviv. Jag visste att världen låg öppen för mig, för överallt fick jag plats.
Jag tänker på mina ungdomsår när jag läser att svenska barn mår allt sämre.
Folkhälsoinstitutet och Bris slog larm för några veckor sedan: antalet anmälda mobbningsfall ökar, den psykiska ohälsan blir större.
Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet hade en förklaring till varför situationen ser ut som den gör:
Svenska barn är så individualiserade, hävdade han. Alla drömmer om att bli stjärnor, och när de inte blir det så mår de dåligt.
Uttalandet gjorde mig väldigt förvånad. Jag tror det är precis tvärtom.
Svenska barn mår inte dåligt därför att de inte kommer att bli som Britney Spears.
De mår dåligt för att de inte ens har möjlighet att bli matsalsbiträden.
Det finns inga skitiga tvåor där tonåringar kan bo i kollektiv i dag, vare sig i London eller Stockholm. Inga
16-åringar kan försörja sig genom att städa kommunala byggbaracker år 2008.
Dagens ungdomar måste utbilda sig tills de storknar, och ändå finns det inga jobb.
Man kan lika gärna drömma om ett palats i Beverly Hills som en enrummare vid Hornstull, bägge bostäderna är lika ouppnåeliga.
Förklaringen till varför det blivit så här är lika enkel som hemsk.
Vi som redan är etablerade, vi som har våra jobb och villor och Volvosar, vi har byggt ett samhälle som bara gynnar oss själva.
All lagstiftning kring arbete och bostäder i Sverige är anpassad efter oss som redan HAR.
Det spelar ingen roll vart man föreslår att ett flerfamiljshus ska byggas – de som redan har bostäder i närheten ställer sig unisont upp och gallskriker.
VI VAR FAKTISKT HÄR FÖRST!
DOM RYMS INTE HÄR!
DOM KAN VÄL BO NÅN ANNANSTANS!!
Och i Sverige är lagarna sådana att de redan etablerade har stora möjligheter att stoppa all ny bebyggelse. Alla beslut kan utredas och överklagas i det oändliga, vilket resulterar i att byggkostnaderna blir så höga att inga ungdomar har råd att bo i de få nybyggen som ändå genomförs.
De som har går före dem som inte har.
Exakt samma sak gäller sysselsättningen.
Den som en gång lyckats få en fast anställning går alltid, alltid, alltid före den som inte lyckats få något fotfäste på arbetsmarknaden.
Lagen om anställningsskydd LAS är förmodligen den mest diskriminerade lagstiftning vi har i det här landet. Las tar alltid den etablerades parti före den utsattes.
Men hur kunde det gå så här?
En förklaring hittar vi i början av 1990–talet, när lågkonjunkturen slog till samtidigt som landets finanser skulle ”saneras”.
100 000 ungdomsjobb försvann i ett enda slag, och de kom aldrig tillbaka.
Vi – vi som redan hade allt – vi rationaliserade bort de unga människorna, för de var inte tillräckligt effektiva. De behövde lära sig saker, de gjorde misstag, de dansade hela nätterna och var trötta dagen därpå.
Vi såg om vårt eget hus.
Men murar som skyddar den ene stänger ute den andre.
Det är generationerna efter oss som betalar priset för vår trygghetsegoism.
Och nu när de uppenbarligen mår allt sämre så säger experterna att det beror på att de inte får bli som Britney Spears!
Som sagt, jag tror inte alls att dagens svenska ungdomar vill bli superstjärnor. Det är verkligen inget jag önskar dem heller.
Däremot önskar jag att de ska få chansen att skråla ”Hit me baby one more time” för full hals på väg hem från jobbet, på väg till sin egen lägenhet.
Precis som jag gjorde med ”Come on Eileen” längs Londons sommarheta bakgator i juli 1982, på väg hem till 111 Gloucester Road.
