Jag har läst modebloggar i ett par års tid. Inte för att jag är särskilt intresserad av mode eller kläder, utan för att jag bryr mig om flickorna som bloggar. Deras tankar, bilder och texter öppnar fönster in i en ny verklighet, de ger mig tillträde till en annan generation, de får mig att begripa lite mer av unga kvinnors villkor.
För de som missat vad en modeblogg är så kan jag sammanfatta fenomenet på följande sätt: Ung kvinna tar bilder på sig själv och sina kläder och publicerar dem på internet, berättar i en bildtext var hon har köpt kläderna och vad de kostade, vem hon fikade med när hon köpte dem, och sedan får läsarna kommentera fyndet i ett eget forum under inlägget.
Oftast är det oerhört snällt, faktiskt så långt man kan komma från bröderna Schulman. Man läser läxor, går ut med hunden, berömmer varandras klädsmak.

För något år sedan var det ingen människa som brydde sig om de här bloggarna, förutom skribenterna själva och deras läsare. I den mån de kommenterades av någon utomstående bemöttes de, undantagslöst, av överseende och förakt.
På kommentarerna under inläggen kunde anonyma killar vräka ur sig ”vilket jävla egocentrerat fjant, att du orkar hålla på, vem fan bryr sig om vad du har på dig?”
Men de snorkiga kommentarerna ignorerades. Flickorna fortsatte att lägga upp sina bilder i totalt demokratiskt och ocensurerat skick, dag ut och dag in, för målgruppen var inte de föraktfulla killarna, utan tjejerna som var som dem.
Här finns något väldigt kraftfullt – och väldigt hotfullt.
Flickor och kvinnor som väljer att göra något för sin egen skull, i stället för att behaga, utgör ett direkt överhängande fara mot den rådande ordningen.
Modebloggarna utgör en grupp som är lika könsmässigt homogen som en manlig fotbollsturnering. Det är oerhört ovanligt att hitta något liknande bland kvinnor, särskilt i den generationen.
Forskaren Lotta Snickare, som just nu doktorerar på ledarskap vid Kungliga Tekniska Högskolan, har granskat hur kvinnliga grupper i arbetslivet uppfattas.
”Kvinnliga nätverk möter motstånd”, skriver hon. ”En form av motstånd är att förlöjliga det kvinnliga nätverket. Motstånd innebär nästan alltid rädsla. Genom att kvinnor bildar ett nätverk utmanas den manliga dominansen.”

För någon vecka sedan arrangerade tjejtidningen Vecko-Revyn ett modebloggsmingel med över hundra modebloggande tjejer från hela landet. Man åt muffins, diskuterade bloggmakt och delade ut årets Blogg Awards till bland andra Årets Nykomling, Bästa Fotograf och Guldpennan för Bästa Språk.
– Det var en förvirrad och lite obekväm stämning där, berättar min dotter Annika som var en av deltagarna (och för övrigt även vinnare av priset Bästa fotograf).
– Alla var tjejer, alla extremt unga – och alla var inbjudna i egenskap av maktmänniskor. Konferencieren Claes de Faire frågade hur många av oss som tyckte att vi hade makt, vi var väl en fyra-fem stycken som räckte upp handen…
Nej, finns det någon grupp som brukar definieras som totalt maktlös så är det de yngsta kvinnorna. Jag förstår att de har problem med att identifiera sig som makthavare.
Men den allra senaste tiden har något hänt. Inte med bloggarna som sådana, de ser ut som de alltid har gjort, utan med attityden och diskussionerna kring dem. Plötsligt tas de på allvar.
TV8 intervjuar shoppingbloggaren ”Blondinbella” och PM Nilsson i samma soffa. Konsumentverket rycker ut och granskar om modebloggarna bryter mot marknadsföringslagen. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand skriver debattartiklar där hon är ”bekymrad” över bloggarnas ”smygreklam”.
Något har alltså hänt, men till skillnad från Maria Wetterstrand är jag inte särskilt bekymrad.
Konsumtionshysterin sköljer över oss vart vi än vänder oss. Det enda som ändrats i det här fallet är att avsändaren tillhör en grupp vi tidigare enbart sett som konsumenter.
Inte som leverantörer av själva budskapet.

Rika borde betala mer för tv-tittandet
Tv-licensen har spelat ut sin roll. Jag håller med Expressens ledarredaktion. Sveriges Television har en oerhört viktig uppgift att fylla med sitt public service-uppdrag, men på vilket sätt de får sina pengar är helt oväsentligt. Det enklaste är förstås att lägga tv-avgiften på skattsedeln. Det är dessutom rättvist. Högre lön = högre tv-avgift. Den som har högre utbildning tjänar mer och ser förmodligen mer på SVT än på TV3.

Onödigt med två kanaler i SVT
 Varför ska vi ha två kanaler med ett public service-uppdrag? Varför ska våra licenspengar gå till evenemang som Melodifestivalen? Tro inte att jag tycker illa om schlager, tvärtom, men hela Melodifestivalen skulle kunna reklamfinansieras flera gånger om. Den ena SVT-kanalen skulle kunna säljas eller reklamfinansieras. Pengarna skulle sedan användas till bättre samhällsbevakning, fler dokumentärer och drama av hög klass i den kvarvarande kanalen.