Våldtäkt är ett gräsligt brott, hemskt att råka ut för – och svårt att utreda.
Ofta därför att polisen gjort ett dåligt jobb – kvinnans skador dokumenteras inte ordentligt, vittnen förhörs inte, brottsplatsen undersöks inte ordentligt. Kvinnan uppgifter tas kanske inte på allvar eller kanske avfärdas som ”familjegräl”.
Men det finns också kvinnor som ljuger.
De är få, men den skada de ställer till med är enorm för de män som drabbas – men också för de kvinnor som redan har problem med att bli trodda.
Lösningen är givetvis inte att sluta anmäla att man blivit våldtagen, tvärtom. Men beviskraven i våra domstolar MÅSTE vara höga.
Utredare och domstolar måste helt enkelt bli bättre på sina uppdrag.
Visst finns det saker kvinnor kan göra. De kan till viss del påverka riskerna att utsättas för ett sexuellt övergrepp.
Många kvinnor som våldtas är kraftigt berusade. De har alltså skaffat sig dåligt omdöme, oftast alldeles på egen hand. Därmed har de ökat risken för att rånas, misshandlas och utsättas för övergrepp – eller bara att ta ett felsteg ut i gatan och bli påkörd.
Kvinnor ska vara rädda om sig, det är en del av lösningen.
Det innebär INTE att jag lägger ansvaret för övergreppet på kvinnan, det ligger fortfarande på mannen, men livet och hälsan är hennes egna.
Ansvaret för utredningen – det har rättssystemet, och här finns det allvarliga brister.
Vid andra våldsbrott är omständigheterna klarare: mord kan till exempel aldrig vara något annat än ett brott.
Däremot ägnar sig de flesta människor någon gång åt sexuella aktiviteter.
Samma handlingar som enligt brottsbalken är grovt kriminella kan alltså samtidigt vara helt frivilliga.
Här uppstår en gråzon, både juridisk och känslomässig.
En händelse som uppfattas som en våldtäkt av ena parten kan, faktiskt, upplevas som det motsatta av den andra.
Något som innebär ett traumatiserande övergrepp för en individ kanske inte alls upplevs som särskilt kränkande för någon annan.
Samma händelse kan också uppfattas helt annorlunda av en och samma människa vid olika tidpunkter.
Vem har inte vaknat i fel säng?
Det som verkade som en himla fin idé i går kväll behöver inte alls kännas lika kul morgonen därpå.
En sak måste vi komma ihåg: det finns inget svårare än att få en hustruplågare, kvinnomördare eller våldtäktsman att stå för vad han har gjort. De är de fegaste grisar som finns. Det är sällan det finns ett erkännande som underlättar rättsprocessen.
”Hon sprang på kniven, 28 gånger i rad.”
”Men det var bara en liten örfil, jag fattar inte varför hon spräckte skallen på sig själv.”
”Hon ville ha sex, med mig och min kompis och med stolsbenet som gick av inuti henne och trasade sönder hennes livmoder.”
(Samtliga ovanstående är faktiska citat).
Till sist, två saker:
Att ljuga och felaktigt anklaga någon för våldtäkt kan få förödande konsekvenser, det är ett jävligt vidrigt övergrepp, precis som våldtäkt.
Och oavsett hur många gråzoner och bevisbördor vi diskuterar och debatterar så återstår den bistra sanningen:
Den som verkligen blivit våldtagen, hon vet om det. Och det är alldeles för många.
