När regeringen signalerar med sina politiska beslut (eller uteblivna sådana) att kvinnorna ska hålla käften och ställa sig vid spisen så är det självklart att det får konsekvenser - och nu börjar de märkas.
Kvinnorna får det svårare och mår allt sämre i Sverige i dag. Vi tvingas ta allt mer ansvar samtidigt som vår makt minskar. Ojämställdheten ökar.
Den gångna veckan har vi fått flera bevis på det.
Männen tar ut allt färre så kallade vab-dagar. Det skrev Dagens Nyheter i tisdags.
Ända sedan 1999 har andelen pappor som varit hemma med sjuka barn ökat, visserligen långsamt, men det har gått åt rätt håll - fram tills i fjol.
Då bröts trenden. I dag är mamma hemma i nästan två fall av tre.
Också fördelningen av den vanliga föräldraledigheten går bakåt. Pappornas uttag minskar, procentuellt sett. Mer än var femte treåring har inte haft sin pappa hemma en enda dag, inte ens i samband med förlossningen.

I somras kom siffror som visar att utvecklingen är densamma också i maktens absoluta centrum.
För första gången sedan 2003 minskar andelen kvinnor i styrelserna för de största börsbolagen. När högerregeringen tog över bestod styrelserna till 75,6 procent av män. Året därpå hade männens andel ökat till 76,1 procent.
Små förändringar, javisst - men det är ingen slump att de uppstår.
Vi har en regering som inte bedriver någon jämställdhetspolitik överhuvudtaget.
Vi har en jämställdhetsminister som sätter en ära i att vara både okunnig och overksam.

Nyamko Sabuni tror inte att politik kan åstadkomma förändringar. Hursomhelst så behövs de inte när det gäller jämställdhet. Kvotering är helt fel, både när det gäller föräldraledighet och bolagsstyrelser, tycker ministern.
Hon hävdar, på fullt allvar, att jämställdheten kommer att fixa sig själv. Genom att sänka skatten för papporna (= högerns enda politiska instrument) kommer männen plötsligt att skåda ljuset och ge kvinnor makt och inflytande medan de själva stannar hemma och diskar.
För mig är det obegripligt varför Sabuni inte omedelbart avskaffar sig själv.
Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (kd), vårdnadsbidragets största förespråkare, tycker att Sverige är på rätt väg.
- Äntligen våras det för familjen! sa hon vid ett besök i Luleå i fjol.
Hon personifierar högerkvinnornas sockersliskiga inställning, den som säger att alla mår bättre av att kvinnorna stannar hemma med barnen och pysslar med hushållet. Det är bara nyttigt att lämna de tunga besluten till männen och i stället satsa på väsentligheterna i livet: huset, barnen och familjen.
En ny doktorsavhandling vid Stockholms universitet krossar hennes argument jäms med fotknölarna. Kvinnors psykiska ohälsa är större än mäns, och det beror till stor del på att hon gör tre gånger så mycket arbete som sin man i hemmet.
Det har sociologen Katarina Boye kommit fram till i en analys av statistik från fyra års undersökningar om den svenska levnadsnivån, med cirka 5000 personer i varje. 40 procent av skillnaderna i välbefinnande beror på skev fördelning av hushållsarbetet.

Fast det finns en ljusglimt i tunneln.
Katarina Boye upptäckte något mycket intressant i sin studie: De män som är hemma mer än en månad tillsammans med sina små barn genomgår en förändring. De fortsätter att göra en större del av hushållsarbetet även efter det att de börjat jobba igen. Katarina Boye tror därför att politiska åtgärder, som att göra en större del av föräldraförsäkringen individuell, kan vara ett sätt att öka kvinnors psykiska hälsa.
Fast hennes argument är ju bara vetenskapliga, och sådana struntar högern i.