Liza Marklund. På den tiden fanns det massvis
med "riktiga" jobb, även för 16-åringar som inte stod ut med lärarna på gymnasiet. Så i stället för att utbilda mig till kallskänka, vilket var vad alla arbetsförmedlare alltid ville få mig att göra, så inventerade jag reservdelslager, städade byggbaracker och satt i kassan på Tempo.
Emellanåt hälsade jag alltså på hos arbetsförmedlingen för att hämta Platsjournalen (i folkmun kallad Skräckbladet), och det var en sådan gång jag trillade ner i Ams-träsket.
Jag råkade gå med på att ta ett Ams-jobb på ett ålderdomshem ute i Munksund, och det är det värsta arbete jag nånsin haft.
Mina dagar bestod främst av att skala potatis som redan skalats i skalmaskinen. Något måste de ju låta mig göra. När de trodde att jag inte hörde så kallade de mig för "Ams-arn".
Mina dagar fylldes av en tilltagande känsla av meningslöshet. Där stod jag med mina skalade potatisar och skalade, och hade jag riktig tur fick jag diska lite.
Känslan av att vara överflödig, i vägen, någon som inte behövdes på riktigt utan bara var där som utfyllnad var fullständigt förlamande.
En morgon klarade jag inte att gå dit.
Jag kunde bara inte förmå mig. Jag minns hur jag ringde ut till kokerskan i köket och sa att jag inte skulle komma tillbaka, aldrig någonsin.
Hon blev oerhört arg.
Hon kallade mig bortskämd och otacksam och lat, och kanske hade hon rätt.
Faktum är att jag minns exakt hur jag satt, i min blåa soffa, lade på luren och kände jublet dansa genom hela kroppen: jag var fri! Hela världen låg öppen! Jag var ute ur Ams-träsket!
Och jag packade väskan
och åkte till Mellanöstern och London och Los Angeles, och i Hollywood skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och skickades på en fullständigt formidabel söka-jobb-utbildning.
Vi var över 100 personer i ett litet rum som lyssnade på en tjock liten man i en timme. Han berättade för oss hur det går till i världen och hur man bär sig åt för att få jobb.
Det fungerar. Jag har fått nästan alla jobb jag sökt sedan dess (den var väldigt långt från pedagogiken som kompisarna upplevt på sina Ams-kurser, för att uttrycka det milt).
Sedan kom jag hem,
utbildade mig till journalist på folkhögskolan i Kalix och gick sedan ner på arbetsförmedlingen.
- Journalist, sa Ams-tanten uppgivet. Du vet, det finns inga sådana jobb. Det kan du inte räkna med. Du borde omskola dig.
Jag sa att jag nog gärna ville försöka, åtminstone.
Ams-tanten suckade, bläddrade i sina papper och lyste upp.
- Men vet du, sa hon, jag har en sak som skulle passa dig! Till hösten drar Amu-Center i gång en Ams-kurs till kallskänka!
Jag gick ut från Arbetsförmedlingen och har faktiskt aldrig satt min fot där sen dess.
Grundtanken med Ams
är givetvis hedervärd på alla sätt, men om stödet till de arbetslösa blir viktigare än människorna de ska hjälpa, då har något gått snett.
Ibland får jag känslan att det är viktigare att fylla kurserna än att folk får ut något av dem.
Ams kan inte, och får inte, vara ett självändamål.
