Precis som Hagamannen gav Anders Eklund upp när han konfronterades med det oundvikliga: hans DNA hade hittats på brottsplatsen.
Oftast blåljuger de här fega kräken tills de är totalt överbevisade. Man kan säga vad man vill om tips som inte blev åtgärdade, förhör som inte gjordes, polismissar som nu ska utredas.
Den diskussionen är egentligen helt betydelselös.
Det enda vi behöver fråga oss är: När ska vi ha använda oss av DNA-tekniken? Hur omfattande ska vårt DNA-register få bli? Ska polisen regelmässigt få använda information från PKU-test vid Huddinge sjukhus, det register där blod från samliga personer födda i Sverige efter 1975 finns lagrade?
Faktum kvarstår: Om vi hade haft ett nationellt DNA-register så hade Anders Eklund åkt fast för åtta år sedan - senast.

Det finns två starka argument mot ett DNA-register som innefattar alla svenskar.
Det första är att vår integritet är hotad och DNA-registret kan missbrukas. Detta är okunnigt struntprat. Det inser jag när jag läser en artikel i Biotech Scandinavia från 2004.
En kriminalteknisk DNA-profil ger inga upplysningar om vilka vi är eller vilka anlag vi bär på. Där lagras bara så kallat skräp-DNA, den information som finns inbakade MELLAN våra gener. Där hittar vi nämligen den största skillnaden mellan oss människor, och det är den som är väsentlig i kriminaltekniskt syfte.
Det andra argumentet är rent ekonomiskt. Ett nationellt register med nio miljoner DNA-profiler skulle kosta cirka 60 miljoner kronor per år att uppdatera och underhålla, alltså knappt sju kronor per år och svensk. Kritikerna tycker att det är för dyrt.
Jag vet inte vad ni tycker, men när jag ser på bilden med den cyklande Engla så inser jag att sju kronor är rena vrakpriset.

Till sist är det detta allting handlar om: Politiska beslut. Politiska prioriteringar och politiskt mod.
Vad är viktigt, ekonomiskt och integritetsmässigt?
Hur mycket är en liten cyklande flicka värd?