Det är alltid ett problem när kvinnor gör något för sig själva, och inte för någon annan.
Fråga Tobias Persson, till exempel, som skrev en hel debattartikel i ämnet förra söndagen. Unga kvinnor som bloggar borde göra ”något vettigt” i stället för att fotografera sin lattemugg, tyckte han. Bygga järnvägar, till exempel, föreslog han. (Själv har han en ohyggligt tråkig blogg där han enbart berättar hur begåvad, efterfrågad och uppskattad han är. Snacka om sten i glashus.)
Eller ta Pär Ström, som skrivit en hel bok om att feministerna gör helt fel som strider för kvinnosaken. I själva verket borde de kämpa för de stackars förtryckta männen. ”Jag anklagar feminismen för att i stort sett helt blunda för de svårigheter och problem som män drabbas av för att de är män”, skriver han i ”Mansförtryck och kvinnovälde”.
För så är det ju: det finns alltid något vettigare för kvinnorna att syssla med
än sådant de själva vill – exempelvis allt som Pär Ström eller Tobias Persson prioriterar.
Kvinnor finns ju inte till för sin egen skull, utan för alla andras.
Och vet ni vad – gubbarna gör rätt i att vara skraja.
När kvinnor går samman, lär sig sanningen om sina villkor och gör medvetna val så händer det stora saker. Det bevisade forskaren Lotta Snickare i en studie hösten 2005.
Så här gick det till: I tio års tid hade en stor, svensk bank använt sig av chefsutbildningar för att öka andelen kvinnliga direktörer. Utbildningarna var av två olika typer: den ena bestod av både män och kvinnor och var en klassisk chefskurs. Där fick deltagarna lära sig allt som ”riktiga” chefer förväntas kunna.
Det andra programmet bestod av enbart kvinnor. Där fick deltagarna lära sig helt andra saker. De fick veta hur lurade de var. Hur orättvisa förutsättningar de hade jämfört med männen. De fick lära sig att genomskåda männens gräddfil till makten – och de fick träning i att hantera orättvisorna, de fick kunskap om hur de kunde förändra sin situation.
De fick, helt enkelt, en feministisk grundutbildning.
Det Lotta Snickare sedan gjorde var att jämföra hur kvinnorna i de respektive chefsprogrammen lyckats efter det att utbildningarna var genomförda.
Bland kvinnorna som gått den klassiska chefskursen tillsammans med männen hade 25 procent avancerat till högre befattningar. Det är en ganska bra siffra, helt godkänd.
Men bland kvinnorna som gått det feministiska programmet var resultatet fullständigt sensationellt.
65 procent av deltagarna hade fått höga chefs- eller specialistfunktioner. Ytterligare 24 procent hade fått utökat ansvar.
Hela 89 procent hade alltså gått vidare i karriären.
För att ta reda på hur kvinnorna själva förklarade sin framgång fick de svara på en enkätundersökning.
85 procent av deltagarna svarade att de haft nytta av utbildningen i sin karriärutveckling. Behållningen av programmet sammanfattades: ”Jag har fått insikt i kvinnors och mäns olika villkor i arbetslivet och verktyg för att hantera det”.
Alltså: När kvinnor får insikt och gör något för sig själva, tillsammans, för sin egen skull och inte för någon annans, då kan saker förändras.
Här finns en stor, potentiell fara för sådana som Pär Ström och Tobias Persson. Undermedvetet har de förstått att det gäller att mota Olle i grind.
Det gäller att få kvinnorna att sluta göra sådant de själva brinner för, att få dem att underordna sig och hålla käften och göra som de blir tillsagda.
Det jag inte begriper är varför också kvinnor är så angelägna och att trycka till tjejer som gör sin egen grej.
Ta modebloggarna: Jag ser ingen liknande debatt där killar hoppar på andra killar bara för att de skippar läxläsningen och i stället satsar all sin fritid på att följa ett särskilt
fotbollslag.
Således: Tjejerna som skriver mode-bloggar är inte ett problem. Det är deras
kritiker som utgör den verkliga faran.
