Biblioteket i den tyska staden Würzburg ser ut som en prålig gräddbakelse från Marie Antoinettes tid. Vaniljgult och gräddvitt med kristyr spritsad över hela fasaden, små amoriner och rosetter och pluttinuttiga detaljer, spröjsade fönster och välvda dörrar.
– En sådan tur att det klarade sig undan bombningarna, säger jag artigt.
Min värd, doktor Vogt, höjer på ögonbrynen.
– Oh nej, säger hon. Byggnaden blev fullständigt
pulveriserad under kriget. Vi har byggt upp den, precis som den var…
Jag stänger igen munnen och går in i gräddbakelsen.
Så klart.
Jag glömmer mitt eget lands bostadspolitiska historia: vi var ett av få länder i Europa som undvek att bli sönderbombade under andra världskriget, därför såg vi till att krossa våra gamla citykärnor med hjälp av grävskopor i stället.
”Vi socialdemokrater saknar en bostadspolitik för framtidens storstad”, skrev Stockholms oppositionsborgarråd Carin Jämtin på DN Debatt i förra veckan.
Jo tack, sossarna har saknat bostadspolitik de senaste femtio åren.
Ända sedan man drev igenom miljonprogrammen i början av 1960-talet har i stort sett ingenting gjorts (och med tanke på resultatet av deras senaste satsning ska vi kanske vara glada att man lade ner sina bostadspolitiska ambitioner).
Nu ska jag inte bara skälla på sossarna, borgarnas icke existerande bostadspolitik är ännu värre. Det enda man gör är att sälja ut allmännyttan och sänka fastighetsskatten. Det förstnämnda är förstås ett svek utan dess like.
Men jag klandrar inte människorna som köper loss sina lägenheter (naturligtvis inte, de tjänar mer på en sådan affär än vad de kan arbeta ihop under ett helt liv, vem är jag att fördöma dem?), det är politiken bakom jag motsätter mig.
Och den borde inte vara så svår att administrera.
Man behöver varken vara forskare eller politiker för att förstå hur svenskarna egentligen vill bo. Det räcker att kasta en snabb titt på bostadsannonserna i dagens tidningar, runt om i Sverige, så ser man vad som poängteras och accentueras, nämligen:
Utsikt, helst över vatten.
Kakelugn eller öppen spis.
Balkong eller terrass.
Äppelträd och grönska.
Trägolv och högt i tak.
Romantik, med andra ord: vackra omgivningar och rofyllda stunder.
Vi vill leva och bo med kontemplation och stolthet, och med tanke på hur mycket tid vi spenderar i våra hus (klimatet, jeezez!) så är vi beredda att satsa.
I Sverige har vi dessutom mest plats att breda ut oss i hela Europa, undantaget Island (Finland och Norge ligger på ungefär samma antal invånare per kvadratkilometer) – men vad gör vi?
Vi reglerar vårt bostadsbyggande så oerhört hårt att husen blir svindyra att uppföra. De få tomter som finns blir orealistiskt dyra.
Vi – som har så mycket strandlinje att den räcker nio varv runt jorden – vi förbjuder människor att bo där de helst av allt vill: vid vattnet.
Jag tycker det är fullständigt vanvettigt.
I Sverige bygger vi efter devisen: om alla är utan så är det rättvist.
Om alla enbart stirrar in i grannens kök så är vi solidariska.
(Fast detta gäller förstås inte de besuttna, de – vi – har råd med både utsikt och kakelugn).
Antagligen är de kommande tre åren bortkastade när det gäller förhoppningar om vettiga bostadsreformer, men överbevisa mig gärna!
Gör om lagen om strandskydd, till exempel. Låt mänskor få se ut över horisonten.
Avreglera byggandet. Lägg er inte i så mycket.
Tillåt folk att bo både större och mindre, blanda olika boendeformer som villor, radhus, hyres- och bostadsrätter.
Sluta ta så mycket hänsyn till de redan besuttna.
Låt inte de som redan ordnat sitt boende få bestämma över de bostadslösa, vilket är regeln i dag.
Inse att träd och spenat inte är någon bristvara i Sverige. Människor är viktigare än lövgrodor.
Just i dag är jag i Leipzig, och den här gamla östtyska staden är väl inte världens skojigaste, men den slår de flesta svenska städer med hästlängder.
Så jag håller med Carin Jämtin, vi behöver en genomtänkt bostadspolitik, men jag vill gå ett par steg längre och upprepar det jag sagt förut:
Ge oss en strandtomt var.
För sådana har inte tyskarna.
