Såhär några dagar efter 8 mars kan vi konstatera att jämställdheten i Sverige går bakåt.
Vi faller på listan över världens mest jämställda länder. Från att ha varit världs- ledande för några år sedan halkade vi först ned till tredje och är nu nere på fjärde plats. Ökningen av kvinnorepresentationen i börsstyrelser går med myrsteg liksom uttagen av pappornas föräldraledighet. Nedskärningarna i kommun och landsting drabbar framför allt kvinnorna, eftersom de jobb som den sparkade hemtjänstpersonalen och förskolläraren gjorde i stället måste utföras av något annan - och inte är det karlarna ute i stugorna.Men vi kvinnor är inte korkade, oavsett vad högerregeringen tycks tro.
Vi märker det här.
I Svenska Dagbladet i måndags - på självaste kvinnodagen - läste jag att könsgapet aldrig varit större bland väljarna. Över 54 procent av kvinnorna stöttar de rödgröna.
Att moderaterna och krist-demokraterna tycker det är Guds och Naturens ordning att män är mer värda än kvinnor visste vi ju sedan förut, men under den senaste mandatperioden har även Folkpartiet anammat den övriga högerns människovidriga inställning.
Det första tecknet såg vi redan genom utnämningen av Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister.
Det första hon gjorde som nybakat statsråd var ju att deklarera att det inte behövdes någon jämställdhetspolitik överhuvudtaget, sådant skötte "marknaden" bäst själv. (Detta var före den globala finanskrisen - på den tiden då högern fortfarande tillmätte "marknaden" all visdom, ansvarsfullhet och utvecklingspotential i världshistorien.)

Och så i onsdags, två dagar efter kvinno- dagen, deklarerade folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag vilka som var partiets fem viktigaste valfrågor. Jämställdheten fanns inte med. Den nämndes inte med ett ord under pressträffen, enligt Svd.
Från att ha varit något av folkpartiets mest centrala fråga i närmare 100 år har alltså liberalerna kastat människors lika värde på den ideologiska sop- högen.Min enda förklaring till detta är Folkpartiet blivit fullkomligt maktgalet.
Man är så desperat över att få fortsätta att bilda regeringen att man är beredd att sälja ut precis vad som helst av sin grundläggande ideologi - och att ta strid för kvinnofrågan kostar på.
Den föder mycket ilska, framför allt bland maktens män.

Männen i det ekonomiska toppskiktet är nämligen de som har mest att förlora på att samhället blir mer jämställt.
Det råder en villfarelse bland de här männen att de fått sin makt och sitt inflytande på grund av kompetens och erfarenhet.
Detta kan naturligtvis vara sant på individnivå, men inte rent generellt.Maktens män får sina positioner genom inkvotering. De är utvalda av män från Handels just för att de är män från Handels. De är förutbestämda att ingå i maktens nätverk eftersom deras mentorer ingår in samma nätverk.
Deras främsta egenskaper är alltså inte kompetens, utan likhet med sina företrädare.
Många män (men bara de som inte håller måttet!) har alltså anledning att vara skräckslagna inför blotta tanken på jämställdhet, ftersom de då riskerar att förlora sina inkvoterade positioner.
Rädslan hos dessa män anses således så stor och viktig att Folkpartiet beslutat sig för att överge jämställdheten som politisk fråga.
Man tycks ha glömt bort att över halva väljarkåren består av kvinnor, och vi har också rösträtt.
Något som Folkpartiet drev igenom för 91 år sedan, och som man möjligtvis ångrar i dag.