Liza Marklund

Drevets verkliga förlorare

Publicerad
Uppdaterad
Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För första gången har jag varit utsatt för ett riktigt mediedrev. Det är givetvis oerhört obehagligt. Proportioner och sakfrågor försvinner: kvar blir en jakt som, rent dramaturgiskt, måste sluta med att villebrådet slits i stycken.
Jag tror de flesta kan tänka sig in i hur det känns.
Men den stora förloraren i veckans drev är varken jag eller Maria Eriksson.
Den stora förloraren är något som är oändligt mycket större än oss två som enskilda individer - nämligen hela kvinnovåldsfrågan.
Risken med Monica Antonssons röriga och motsägelsefulla partsinlaga "Mia - sanningen om gömda" är att misshandlade kvinnor får det ännu svårare att bli trodda.
Det Monica Antonsson gör, konsekvent, i sin bok är nämligen att negligera, förringa och förlöjliga våldet mot kvinnor. Mycket av innehållet från boken "Gömda" bekräftas faktiskt - för att sedan omedelbart misskrediteras, ursäktas och bortförklaras.
Antonsons uppgiftslämnare är, i de övervägande delarna av boken, någon av de bägge män som antingen (enligt egen utsago) dömts för misshandel av "Mia" eller legat i vårdnadstvist med henne.
Deras argument och ursäkter tas för ovedersäglig sanning.
Ja, han slog ju henne, visserligen vid flera tillfällen men det var ju inte så hårt. (Han brukar för övrigt bara slå ett slag åt gången, får vi veta. Inte liksom mata på med många slag efter varandra.)
Ja, visserligen fanns det läkarintyg på "Mias" skador, men de var ju inte så allvarliga.
Ja, han försökte ju köra på henne med bilen, fast det var nog mest för att skrämmas.
Ja, visserligen sa han att han tänkte röva bort flickan Emma till Libanon, men det var nog bara snack.
Så där håller det på, sida upp och sida ner.

Intressant att notera i Antonssons bok är hur olika myndighetspersoner också förringar det som hänt. De uttrycker sig exakt på samma sätt som skolkuratorer eller rektorer vars elever varit utsatta för svår mobbning: vi har minsann aldrig märkt något. Och om vi märkte något så gjorde vi minsann så gott vi kunde. Och förresten så var det nog inte så farligt.
Där finns, exempelvis, socialsekreteraren som säger att det inte förekom någon vandalisering av "Mias" hus: man skrev ju bara "HORA" på husväggen.
Eller dagisförståndaren som inte minns några hot, bara att mannen var där och skrek lite.
Nästan skrattretande blir det när människor i Antonssons bok först får påpeka att de minsann aldrig umgåtts med "Mia", faktiskt inte kände henne alls - och sedan tas för sanningsvittnen för händelser som inträffade för 25 år sedan.
I vanliga fall kallas sådant för elakt skitprat.

Ändå påstår sig Monica Antonsson
ha skrivit en faktabok. Hon låtsas att hennes extrema partsinlaga är den "korrekta" sanningen - en sorts objektiv verklighet, som om det fanns någon sådan.
Det absolut mest anmärkningsvärda i hela Antonsson bok är dock det obegripliga faktum att hon aldrig talat med "Mias" närmaste, de människor som stod mitt i händelsernas centrum, då, för 20- 25 år sedan: hennes mamma, pappa, systrar, svågrar, mostrar och kusiner. Dessa människor har nu offentligt bekräftat de flesta av de händelser och omständigheter som Antonsson så föraktfullt avfärdar i sin bok: dödshot, avlyfta dörrar, galler för fönstren, järndörr i källaren, personal inlåst på dagis tillsammans med Mias dotter.
Att Monica Antonsson överhuvudtaget inte kontaktat dem betyder enbart en sak: Hon har aldrig varit ute efter någon "sanning". Hon var ute efter att misskreditera "Mia".
Därmed har Antonsson underkänt sitt eget journalistiska projekt, och här har vi skillnaden mellan båda våra böcker:
Jag har skrivit en anonymiserad dokumentärroman där inte en enda person går att identifiera.
Monica Antonsson påstår sig ha skrivit en journalistisk faktabok där hon publicerar namn och bild på människor, hon röjer adresser och identiteter.
Att vissa läsare kan ha svårt att inse den här skillnaden har jag förståelse för.
Att en del kollegor i mediebranschen inte begriper skillnaden tycker jag är häpnadsväckande.

Mediedrev blåser över.

Det som blir kvar är fragment, små bitar av debatten som flyter omkring utan sammanhang i det allmänna medvetandet efteråt.
Att jag får ta en smäll som den här var oundvikligt, den skulle ha kommit förr eller senare. Hade det inte handlat om detta så hade det varit något annat.
Men om det bestående intrycket av den här debatten blir att misshandlade kvinnor ljuger, och att de myndigheter som tar dem på allvar är inkompetenta, då är vi förlorare allihop.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag