Hur undviker man att gå in i väggen?
Förra söndagen skrev jag om Kina Alsterdal som jobbade så mycket, så hårt och så länge att hon brakade ihop - bokstavligen. Hennes söner hittade henne vid foten av trappan nedanför hennes arbetsrum, blödande ur ögon, näsa och öron.
Sju år senare lider hon fortfarande av sviterna av sina allvarliga hjärnskador.
Hennes gripande och välskrivna historia finns att läsa i boken "Fallet" som precis har kommit ut i pocket.
En sak som Kina Alsterdal beskriver i boken är hur hon blev expert på att leka "Pollyanna-leken". Den går ut på att man låtsas att allting är toppen. Kina slutade känna efter. Hon intalade sig själv att hon orkade, att hon trivdes med livet, att hon var glad och tacksam.
I själva verket ägnade hon sig åt ett avancerat självbedrägeri och självmissbruk. Det vet hon i dag.
Jag tror att vi leker Pollyanna-leken alldeles för bra i det här landet.
Vi intalar oss, precis som Kina, att allt är bra, att vi orkar, att vi mår bra med vår partner, på jobbet och i bostadsområdet utan att egentligen stanna upp och reflektera över om det verkligen stämmer.
Men att leka Pollyanna för länge är fullkomligt livsfarligt.
Det finns ingenting som är lika ansträngande som självbedrägeri.
Att intala sig att man orkar, fast man egentligen är helt slut, torde vara den allra vanligaste Pollyannan.
Min kloka kompis forskaren sa en gång:
- Det är väl ingen konst att uppfostra barn, renovera huset, fixa trädgården, göra karriär och ta hand om svärföräldrarna - men man kan inte göra det SAMTIDIGT!
Att känna efter om man orkar, och säga nej om man inte gör det - det är första steget bort från väggen.
Att övertyga sig om att man trivs är den andra Pollyanna-klassikern.
Det är inte så konstigt. Hela vår samhällsstruktur bygger på att vi ska stanna där vi är och vara nöjda med det vi har. Har man fått ett fast jobb så ska man bita sig kvar där ända in i döden, för om man byter arbetsplats så hamnar man längst ner på las-listan och riskerar att få gå om det blir nedskärningar. Har man lyckats skaffa sig en bostad så förväntas vi agera likadant, även om grannarna är vidriga och barnens klasskamrater är elaka.
Att sluta tänka på vad andra ska tycka, och i stället lyssna på sina egna känslor - det är andra steget bort från väggen.
Själv har jag tidvis ägnat mig åt långt framskriden Pollyanna. Det tydligaste exemplet är när jag hade ett av media-Sveriges trendigaste tv-jobb, som chef över en stor nyhetsredaktion. Det var fullkomligt förfärligt. Delar av personalen gick in för att vara så vidrig mot mig som möjligt. Organisationen var i upplösning med sammanslagningar och omstruktureringar, alla sändningstider skulle flyttas och journalistiken förändras. Alla mina varningsklockor ringde så att de skrek, men jag vägrade lyssna och intalade mig själv att jag borde vara glad och tacksam, att jag borde uppskatta min höga och märkvärdiga position.
I nästan ett år stod jag ut, fram till en fredagseftermiddag när jag fick tvärnog och reste mig upp och gick.
Att hoppa av är inte gratis. Det kostar på - i form av osäker framtid, risig ekonomi, och inte minst i illvilja och skitprat från dem som man lämnar efter sig. Att någon går lämnar en sur eftersmak hos dem som blir kvar: Varför dög inte vi? Var vi inte värda att kämpa för?
I dag vet jag att mitt avhopp är det bästa jag gjort.
Jag bestämde mig nämligen för att börja skriva böcker i stället, och jag har lärt mig min läxa:
Intellektuellt kan man lura sig själv till precis vad som helst.
Det gäller att stanna upp och känna efter om själen håller med.
