Det går att börja om.
Hur eländigt man än har haft det så går det nästan alltid att bryta upp och få ett nytt liv. En andra chans. En nystart.
Så här den första söndagen på det alldeles nya året vill jag berätta för er om Cecilia. Hon är ett bevis på att det mesta går att övervinna, om man bara orkar hela vägen.
Jag vet att en del av er känner igen hennes historia, för jag har skrivit om henne flera gånger förut.
Cecilia var en av de unga kvinnor som medverkade i dokumentärserien "Lite stryk får dom tåla", som sändes i TV4 på hösten 2004. Den handlade om våld mot kvinnor, om myndigheternas misstro och polisens passivitet.
Första gången jag träffade Cecilia hade hon ett långt skärsår på halsen. I hennes radhus stod flyttkartongerna packade. Hon var på väg att fly. Problemet var att hon inte visste vart.
Just då, för snart fem år sedan, befann sig Cecilia i ett crescendo av hot och skräck och maktlöshet. Hon överfölls och knivskars. Hennes före detta sambo kunde ringa 100 gånger i timmen och skrika okvädningsord och dödshot. Natt efter natt gick någon runt hennes hus och bankade på alla fönsterrutor.
När tv-sändningarna närmade sig fick hon en artikel om programmen fastsatt i sitt bildäck med en stor kniv. TV4 såg då till att hon fick livvakter. Det var livvakten som upptäckte att broms- ledningarna på hennes bil var avskurna.
Om Cecilia åkt iväg med bilen kunde hon ha kört ihjäl sig.
Inget av detta utreddes någonsin av polisen. Man negligerade dessa anmälningar precis som alla hennes tidigare - de som handlat om misshandel, strypförsök, mordförsök, överfall och våldtäkt.
Jag vet att det verkar osannolikt, men det är så det brukar fungera. Åklagarna blund- ar så länge de bara kan. Just den här åklagaren tyckte inte att Cecilias situation var något att bry sig om.
- Det där var väl inte så farligt, sa hon till mig på hösten 2004.
- När man blir slagen av sin man måste man passera två olika helveten, säger Cecilia i dag. Först måste man igenom själv misshandeln och inse att man är värd mer än så. Sedan börjar man anmäla, och då inställer sig nästa helvete. Myndigheternas nonchalans är faktiskt lika hemsk som själva slagen.
Nästan ett år efter att tv-serien sändes fick Cecilia sin rättegång. Till slut kunde inte rättsväsendet negligera henne längre, bevisen var för starka: vittnen, läkarintyg, dagböcker. Hennes exman åtalades för olaga hot, ofredande, övergrepp i rättssak och misshandel. Han fälldes på samtliga punkter.
- Domen var en bekräftelse, säger Cecilia. Den blev ett bevis för omvärlden att det här faktiskt hade hänt. Att han bara fick villkorlig dom och lite böter spelade mindre roll.
Efter domen kunde inte Cecilia vara kvar i sitt radhus. I två år bodde hon i kappsäck, samtidigt som hon studerade och tog hand om sina två små barn.
- Det var som att resa genom en lång tunnel, säger hon, men nu har jag kommit ut på andra sidan.
Idag bor hon i en annan del av Sverige, långt från sin hembygd.
Hon har en ny familj, ett fast jobb som hon trivs med, och hon börjar få perspektiv på det som hänt.
Tidigare i höstas ställde hon upp och deltog i ett projekt kring vidareutbildning av poliser som arbetar med våld mot kvinnor och barn.
- Jag har skissat på ett föredrag med titeln "Nollad och namnlös". Det är sådan man är i alla register när man lever med skyddade personuppgifter. På raden för personnummer står det bara nollor. I stället för namn står det "personuppgift skyddad". Nollad och namnlös, alltså...
Än i dag är Cecilia raderad i registren. Myndigheterna har bedömt att skyddet måste gälla åtminstone 2009 ut.
- Än är det här inte över, säger Cecilia. Inte för mig, och inte för alla de andra kvinnor som drabbats av myndigheternas misstro. Men om jag har något nyårslöfte för det nya året så är det att våga titta närmare på mina egna erfarenheter. Kanske törs jag börja föreläsa på riktigt.
